Sen jag fick barn har det varit svårt att få tid att skriva något om introversion, men nu så. Ett väldigt lägligt ämne dessutom som jag just nu håller på att hantera – att få barn som introvert.
Först och främst för den som är osäker: introvert = får energi genom att vara för sig själv, till skillnad från en extrovert som tankar energi genom att ha människor runt sig. Som att gå på fest. För en introvert slukar det bara energi.
Att få barn som introvert är något jag funderade en del på när jag blev gravid. Hur skulle jag känna efter förlossningen? Då skulle jag ju plötsligt ha någon klängandes på mig 24/7. För mig var det väldigt laddat att tänka på som annars behöver mycket egentid.
Såhär fem månader efter kan jag konstatera att ja, det har varit jobbigt, men mest på grund av omställningen att få barn. Men är det något bebisar gör så är det att ta energi. De behöver konstant uppmärksamhet vilket försvårar inte minst för en introvert. När ett barn kommer kastas man själv åt sidan, det är barnet och dess behov som kommer först. Barnet äter först, blir stimulerat, tröstat, innan du själv ens finns på radarn. När så barnet är nöjt en stund i sin babysitter då kan du äntligen få gå på toa. Eller duscha. Med en bebis som stirrar på dig eftersom du tar med dig honom eller henne in i badrummet.
Du. är. aldrig. ensam.
Att aldrig få vara ensam är för mig det jobbigaste. Det är svårt att helt ladda batterierna när någon pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden. Någon gång har jag blivit tvär när jag har stått i duschen och Magnus kommer in med Harry för att ”titta vad för skoj mamma gör”. Jag insåg inte på en gång varför, men det var ju för att jag då blev störd under min minimala tid ensam. Att inte få ha mig själv eller min kropp för mig själv en stund.
Vi hade problem med amningen i början vilket tärde enormt. Och när Harry väl sov skulle annat göras som att plocka och städa undan, äta, kanske duscha. Det är dessutom inte bara energin som ska laddas om, föräldraskapet ska utvärderas och funderas på. Gör vi rätt, vad betyder de signalerna, är han hungrig igen? Problemet var/är att det inte fanns så mycket av den dötid jag ofta behöver. Som att titta på någon serie eller bara surfa runt på nätet med mina egna tankar utan måsten. Genom att det alltid är något får hjärnan sällan tillfälle att koppla bort.
Jag tror att det här är något man som introvert helt enkelt får acceptera och hitta vägar runt. Ju längre tiden har gått desto mer har jag även insett att Harry är som en förlängning av mig själv, och därför inte jobbig på samma sociala sätt som om jag skulle ha en människa konstant bredvid mig pratandes utan att jag kan gå därifrån. Under dessa månader har jag heller inte varit särskilt social i övrigt och tror det har räddat mig. Att gå från att vara trött efter minimalt med sömn eller klängig dag till att gå på en social tillställning som introvert, vad det än är, är inte en lyckad ekvation. Ett tips är alltså att inte planera in för mycket. Nu skulle en introvert person aldrig göra just det, men andra vill gärna planera åt en för att få träffa den nya familjemedlemmen.
Vem som helst skulle nog känna sig besvärad över att inte få ha sin kropp och space ifred ibland. Det blir bättre när bebisen blir mer självständig, i alla fall som jag upplevt det nu under fem månader. Nu när det gått ett tag och Harry har fått in mer rutiner vad gäller sömn och kan leka för sig själv får jag de där pauserna som behövs. Det finns fortfarande dagar han vill vara på mig hela tiden, men det är också mysigt. Och jag vet ju att det inte är så för alltid. Har man en partner är det också viktigt att prata om detta och se till att få avlastning så man kan få de där pauserna eller egentiden man behöver.
Hur tänker du som introvert med lika erfarenhet? Om du inte är introvert, kan du känna igen dig i dessa tankar?
Om du som introvert vill att jag skriver om något särskilt, kommentera gärna! Jag tar tacksamt emot tips.
30 kommentarer
Jag är introvert.
Njuter som mest av mitt eget sällskap. Visst träffar gärna vänner ibland men trivs bäst med att shoppas själv osv.
Min mamma tog mig till BUP som liten för att jag alltid satt hemma och skrev dagbok, ritade osv.
Men det var ju inte något fel på mig, jag trivdes helt enkelt bäst med att vara ensam.
Jag har fem barn och det tar på psyket som introvert att ha så många barn… hahahahaha!!!
Jag älskar dem till jordens ände, men jag NJUTER av ensamtid och lugna stunder när de väl somnat! ;)
Kram kram
Tur att vi alla är olika här i världen utan att något är fel på någon. :)
Haha åh, kan bara föreställa mig hur det är med fem barn!
Mycket intressant läsning och känner igen mig i båda delarna om man säger så 😊
Intressant läsning för en som inte är introvert. Har aldrig tänkt på det sättet. Kul att du ville dela med dig av något så personligt.
Väldigt starkt och bra inlägg du gjort……
Kämpa på bara så fixar sig allt <3
Så himla bra inlägg :D
Jag kan relatera en del till det du skriver, för jag har ett starkt behov av ensamma stunder. Har inga barn, men skulle om det vore aktuellt tycka det vore urjobbigt med alla som ska hänga på runtikring bara för att man fått barn.
Jag vet inte om jag är introvert eller extrovert eller vad det hette. Ibland mår jag bäst ensam och får energi av det men ibland får jag mest energi när jag är tillsammans med någon, beror på humöret tror jag.
Finns vissa som är ambiverta, lite av varje. :)
Ensamtiden är viktig vare sig man är ensamstående eller inte :)
Jag vet inte riktigt vad jag är, om ja är extrovert eller introvert, i vissa perioder villl jag vara ensam, och ibland blir jag galen av att vara ensam
Intressant inlägg! Ibland kan jag känna mig lite introvert men ibland lite extrovert vid vissa tillfällen :) Känner mig mer introvert nu än när jag var yngre :)
Gud så intressant.. Jag undrar lite hur du var som barn? Mot kompisar och dina föräldrar..mormor mm? Jag har en son på 12 år som jag nu när jag läser ditt inlägg undrar om han bara inte är introvert helt enkelt /Jenny
Åh, jag har alltid varit den som varit mer inåt med mina tankar. Aldrig riktigt uttryckt vad jag tycker eller tänker på en gång, och gillat att vara för mig själv. Bland kompisar var (och är) jag aldrig den som pratade högst eller mest. Många uppfattade det nog som blyghet, vilket jag visserligen också var till viss del, men det kan man vara oavsett om man är introvert eller extrovert. Hur är det för din son?
Väldigt intressant att läsa detta inlägg!! Nu har ju jag själv inte barn men kan ändå behöva min egentid och det är såklart att det blir i skym undan när man får barn
Jag var alltid själv trivdes själv efter ett tag då jag visste att ja inte dög för någon under min uppväxt tills ja träffade mina barns pappa
Jag känner igen mig, jag behöver vara ensam ganska ofta. Men mycket med det hänger kanske mer ihop med att jag är en extrem HSP-personlighet också. Jag blir helt dränerad av att alltid umgås med människor :/
intressant läsning för mig som inte är de. tack för grymt inlägg
Vilket bra inlägg och tänkvärt för mig som är allt utom introvert. Och även om jag inte är introvert blir jag det ibland och vill ha ensamtid då. Det kan räcka med en stund på toan =)
Jag jobbar som personalchef så det var ett ”aha” att läsa. Tack för att du delade med dig.
Jag kan känna igen mig även om jag inte ser mig som introvert!! Du är inte ensam!! Det är otroligt påfrestande att aldrig få vara själv!!
Jag älskar också ensamtid för det mesta och det är viktigt för mig. Kan inte ens tänka en tanke att bo med någon. Så går mina tankar nu!
Jag har faktiskt aldrig ens tänkt på det på det sättet, intressant! Alltså hur det är att få barn som introvert..
Jag vet inte om jag är introvert men trivs bra med mig själv. Är min egen bästa vän kan man säga.
Jag trivs att vara själv emellanåt, få tänka klart mina tankar utan att en som pickar på mammas uppmärksamhet hela tiden. Man får ju sällan göra klart saker för det störs av annat hela tiden så då jag väl är själv och har egentid då njuter jag
Åh, tack för ett intressant inlägg! Är också introvert och har faktiskt funderat en del kring hur det kommer att vara när jag förhoppningsvis får barn i framtiden.
Oj så många svar! Kul att det väckte reaktioner och intresse! Jag är inte introvert, kan uppfattas som extrovert. Men jag är både och. Jag är social, utåtriktad, går i turbo, har saker för mig.. Men så kommer behovet av lugn, tystnad, tid för mig själv. Jag är högkänslig och det har jag blivit varse sedan jag fick barn. Jisses vad slut jag kan bli i skallen av alla ljud. Dessutom påverkas jag så mycket mer än min man har vi kommit fram till. Jag slukas lixom själv av känslan ibland, vilket tar ännu mer på energin. Introversion, högkänslighet och föräldraskap vill jag också skriva mer om framöver. Intressant att läsa dina tankar och erfarenheter.
Det är ju absolut inte ovanligt att behöva känna lugnet. Som högkänslig behövs det då verkligen. Känner igen det där med ljud, jag kan t ex. inte sitta länge på en stimmig restaurang.
Ser fram emot att få läsa ur ditt perspektiv som beteendevetare! :D
Blev typ stressad bara av att läsa inlägget. Mest för att jag känner igen mig. Behöver också återhämtning, och tid för mig själv för att få det. Jag har fått lösa det med att minimera saker runt mig. Som ex. så umgås jag sällan med folk, speciellt inte under veckodagar, skulle aldrig orka umgås med nån varje dag, eller när det är mkt jobb.. Är så skönt när jobbet är klart och man får gå hem till tystnaden. Min dotter är 7 år. Och vi har hittat en bra rytm hemma, och precis som du säger så är det skillnad på att ha sitt barn runt sig, även om man behöver återhämtning även där ibland. Sen flyr jag/vi till lugnet uppe i stugan så ofta det går. Total sinnesro♡
Sen kan jag också va världens mest sociala när jag väl är bland folk. Men jag behöver också ha den där stunden själv. Skulle gå under annars😅 Samma med en heldag på stan/shopping, tanken är kul, och ett tag men efter ett tag pallar jag inte.
Jag har inte samma erfarenhet. Istället blev det tillåtet att vara ensam, bara jag och min son. Det har ju ändrat sig och numera är det ju nästan trendigt att vara introvert, men tidigare så ansågs man annorlunda, på gränsen till störd.
Numera är min son vuxen och även han introvert så vi har en hel del gemensamma intressen och tid tillsammans. Det är vilsamt att vara tillsammans med andra introverta och slippa krav på att vara social hela tiden.
Ja, det är skönt att tankarna kring introversion ändrats även om jag fortfarande stöter på en del fördomar, vilket är en anledning till att jag skriver om det. Håller med dig om att vara med andra introverta, de förstår ju om man bara vill vara tyst en stund. :)