För en introvert som jag är uttrycket ”tala är silver, tiga är guld” lite av ett livsmotto. Jag tänkte därför i veckans temainlägg (som aldrig riktigt blir veckoinlägg) reflektera över att vara tyst som introvert. Just det är lite av ett kännetecken för oss. Vi är tystare som människor.
Genom min uppväxt har jag hatat frågan ”varför är du så tyst?”. Värst var på utvecklingssamtalen i skolan där jag alltid fick beröm och så kom det där ”men…” i slutet som syftade till att jag gärna kunde räcka upp handen mer. Det hjälper inte, utan snarare stjälper när det ska påpekas hela tiden som om det är något dåligt. Vi som är introverta pratar när vi känner för det och är tillräckligt bekväma. Sen är det såklart att man kan vara blyg och kanske inte vågar räcka upp handen, men det är en annan sak.
Jag har alltid föredragit skriftliga prov framför muntliga presentationer. På jobbet skickar jag hellre ett mail än ringer och är oftast aldrig den som säger något först vid möten. Förklaringen ligger i att vi introverta tänker fram ett svar långsammare än en extrovert. Vi har därmed svårare att få fram det vi vill säga på en gång. Kort sagt processar vi våra tankar innan vi säger något till skillnad mot för den icke-introverta som pratar medan hen tänker. Jag skriver därför hellre ett mail för att kunna tänka efter och ge ett bättre formulerat svar. Det är helt enkelt så våra hjärnor fungerar.
Du som icke-introvert har kanske märkt av en kollega som ofta är tyst vid möten eller inte säger så mycket vid fikat? Även om det inte verkar som det är vi intresserade och vi har ofta något att säga. Oftast har vi bara inte behovet av att uttrycka oss, vilket säkert är svårt för dig att förstå. Vi vill inte prata bara för att säga något. En annan anledning är att på grund av att vi tänker långsammare oftast har formulerat det vi vill säga när ämnet redan har passerat. En introvert i arbetslivet är ett helt annat inlägg jag kommer skriva om framöver.
Vad gäller tankeprocessen blir det för mig en krock när någon vill ha ett svar på en gång. Ut kommer istället en hög av bokstäver i oordning för att jag inte hinner tänka efter. Jag blir stressad när jag vet att personen vill ha ett svar. Just därför vill jag gärna återkomma med en åsikt först när jag tänkt färdigt. Jag jobbar fortfarande på att med en gång fråga om jag kan få återkomma istället för att klämma ut något halvdant som jag mest i efterhand undrar varför jag ens sa. Många är gångerna jag önskar jag sagt något annat.
Kan du känna du igen dig i något av det här? Eller är du mer en klassisk extrovert person som oftast bara pratar på? För dig som tycker det är jobbigt att vi inte säger något kan jag trösta dig med att vi i alla fall lyssnar väldigt bra på vad du pratar om. Någon måste ju lyssna på dig också. Det är fördelen med att vara tyst som introvert. :)
34 kommentarer
Vilket bra inlägg! Viktigt att veta för extroverta att man inte behöver vara ointresserad bara för att man är tyst. Sedan har jag märkt att när jag sitter på en fikastund till exempel, där folk pratar mycket och så säger jag något så märker de det inte utan det jag säger hamnar i luften. Ibland alltså. Jag tror att det beror på att jag inte har lika mycket utåtriktad energi som de.
Blogga är utmärkt för introverta!
Tack! Ja, tyvärr är det så att introvertas ord ofta kommer lite i skymundan när vi väl säger något. Inte alla såklart, men många extroverta har vanan att ibland prata på för mycket och inte ta in andra i samtalet.
Här har du en till introvert person!
Känner igen mig i precis allt du skriver faktiskt!
Jag har tidigare trott att jag är blyg…Men det är inte blyg som jag är utan det är introvert.
Lärde mig om detta på en kurs för två år sedan, innan dess hade jag aldrig hört talas om det. Lärde mig att jag är en introvert människa och helt plötsligt föll alla pusselbitar på plats, haha. Jag var inte konstigt och blyg, bara egen.
Så intressant att få läsa mer om introverta. Just det där med att prata inför andra känner jag igen. Men för mig handlar det mer om att jag har dysylexi och inte vågade läsa högt inför klassen.
Jag var väldigt tystlåten i skolan och gjorde dessvärre inte bra ifrån mig överhuvudtaget. Jag skrev dock hellre än att prata.
Jag har alltid också föredragit skriftligt framför muntligt då jag är så satans blyg rent ut sagt!
Jag har AST och därav alltid varit tyst, jag har inte haft något intresse för ”smäll talk” då det är mer intressant att observa andras beteende. Jag pratar gärna om kvantfysik, kirurgi, miljö etc som faktiskt har en betydelse men har aldrig klarat av att prata om mina tjafs med pojkvännen eller vilken tröja som är snyggast.
Så bra inlägg. Jag var väldigt tyst i skolan och föredrog också skriftliga prov i stället för muntliga, jag var också väldigt tyst på mitt arbete men däremot privat med folk som jag känner väl upplevs jag absolut inte som tyst utan pratar på ganska mycket. Jag skulle nog också kalla mig introvert.
Känner igen mig lite i beskrivningen som du berättar. Jag är hellre tyst och lyssnar och pratar när jag känner mig bekväm i att prata. Skriver hellre mejl/sms än att ringa, så får jag chansen att uttrycka mig rätt.
Mycket intressant inlägg! Kan man gå från att vara introvert till att bli extrovert? Tror att det hänt mig 😳 Idag är jag en väldigt utåtriktad person men när jag var yngre krävdes mycket för att få mig att tala. Ser fram emot ditt nästa inlägg om introvert i arbetslivet 😊
Vilket intressant inlägg! Jag får nog lov att säga att jag finner det behagligare med folk som pratar på möten när dom har något vettigt att säga, än dom som låter munnen gå på tomgång och bara vill höra sin egen röst hörd hela tiden. Personligen kan jag prata ”mera” om jag vill pga att samtalsämnet intresserar mig, eller att jag känner att jag har något att tillföra. Jag kan också sitta knäpptyst länge i det motsatta fallet. Jag har inget inbyggt behov av att få höras. Jag visste inte att introverta tänker långsammare. Jag har bara trott att introverta helt enkelt inte har lust att prata hela tiden, och det är ju absolut inget fel med det!😊 Jag tänker att det är upp till var och en.
Ja, alla är vi olika. :) Och det är precis som du skriver, vi har inte lust att prata hela tiden heller. :)
Jag är en snackpåse. Jag vill gärna ha snabba svar och om det handlar om mitt jobb måste jag få snabba svar för att det annars kan få tråkiga konsekvenser men är det en tyst person man jobbar med så är det bara att acceptera det .
Så bra inlägg! Jag vet inte vad jag är längre.. Jag kan prata med människor, är inte blyg och kan prata framför människor. Men samtidigt så sitter jag hellre själv än, vill inte prata så mycket och hatar att ringa eller svara i telefon. Folk brukar säga att jag är tyst ibland men det är för att jag inte känner att jag har så mycket jag vill säga typ.. Så är en blandning. Kan prata men vill inte🤔
Jag vill inte tillskriva dig något du kanske inte är, men en introvert kan precis det du nämner, alltså prata med och framför andra och behöver inte vara blyga. Det är däremot det som händer efter en social händelse som avgör om man är introvert eller inte, nämligen att energin tar slut och man behöver återhämta sig på egen hand. :)
Så intressant inlägg. Jag har alltid tidigare varit extrovert men jag tror att något har hänt sista åren för jag har blivit alltmer precis som du har beskrivit häruppe.
Sen kan jag ju också tänka att det är nog bra att tänka igenom det man vill säga först.
Nästan så jag har lust att låna denna text av dig, jag är introvert och känner igen mig i allt, om någon stressar mig och vill ha ett snabbt svar då blir det exakt så för mig med :)
Kul att du kunde känna igen dig. :) vi är allt en del introverter här i världen i alla fall. :)
Tack för att du så väl förklara för en icke-introvert.
vilket intressant inlägg :)Jag själv är ganska blyg i närheten av personer jag inte känner men oftas brukar det lösa sig på något sätt och viss för mig.Vi måste acceptera att alla människor är olika och det finns inget rätt och fel
Ibland måste jag fundera ut ett svar och gör det långsamt så när jag väl vill säga nåt har vi passerat förbi ämnet men allt som oftast är jag med och pratar i det mesta. Försöker tänka på att vara tyst och låta andra få säga sitt men oftast är det ingen annan som gör det, så babblar på. Framförallt vid frågor i skolan, kan ställa flera frågor på raken vid föreläsningar och vara den enda som pratar :)
Väldigt intressant o välskrivet. Jag var den tysta tjejen i skolan på lektionerna. Men har annars alltid varit en som har haft lätt för att prata. Då jag har mina läs o skriv svårigheter istället så ville jag göra allt muntligt. Talet blev mitt verktyg. Tänk så härligt att vi är så olika.
Jag känner igen mig, men det kan hänga ihop med att jag är HSP-personlighet samt att jag är mer en observatör och tycker om att slippa snacka hela tiden. Jag tycker det är skönt att sitta en bit ifrån och bevaka min omgivning likt en uggla. Men jag är varken intro eller extrovert :)
Jag tror eller har märkt att samhället är så snabbt nu och många gånger har människor inte tid att vänta in att höra var de tystare vill säga för att de behöver känna trygghet för att våga öppna upp sig. så är det tyvärr ofta i skolans värd att de tysta faller bort för de som är åt andra hållet tar så mkt tid.
Det där med att vara tyst i skolan kan vara ett problem. Alla mina barn har varit det och genast börjar pedagogerna hitta en orsak till det, precis som om det skulle vara ett fel.
Jag är extrovert men vill vara introvert. Kan inte förklara. Men jag ska berätta en annan sak. Jag skulle ha ett medarbetarsamtal med en anställd som aldrig sa något när man träffade henne eller hade möte. Tyst liten grå mus som alltid satt i ett hörn. När vi bokade mötet så tänkte jag ”Herregud vad ska jag prata med henne om”.
Men hon kom och jag gav henne en fråga
– Vad gillar du att göra på fritiden?
Denna underbara gråa mus sken upp som en sol, höjde rösten och sa glatt
– Jag kör folkrace!
Sen fick jag inte tyst på henne och det blev jag som vart helt tyst…
En underbar upplevelse att se henne växa i vårt möte av en enkel fråga som betydde mycket för henne.
Känner igen mig SÅ mycket! Fick också alltid höra som barn att allting var perfekt men att jag väldigt gärna fick räcka upp handen mer. Jag kunde alltid svaren men valde själv att inte räcka upp handen.
Vad festligt, vi pratade just om det på jobbet idag jag och en kollega och hon sa det att de ofta sa så om henne i skolan att hon var duktig, men att hon skulle ta för sig mer och inte vara så tyst. Hon sa så att hon var inte blyg eller ”tyst” utan hon helt enkelt sa ngt när hon kände att hon hade ngt att säga =D.
Tyst behöver inte alls vara fel
Vilken intressant lösning.
Det stämmer in väldigt bra på min sambo faktiskt. Tyckte det ver jättejobbigt i början. Nästan pinsamt när man var iväg någonstans, men såklart är det ju något man fått vända på & se helheten på istället för att bli besviken på tystheten.
Jag är mer helt tvärt om, den som pratar alldeles för mycket! Som får panik och ordbajsar om det blir tyst 🙈😱
Tycker verkligen detta var ett intressant inlägg. Jag är en sådan person som ALDRIG vågar att prata ifrån mig om saker. Ibland vågar man!
Jag är ganska extrovert av mig, och speciellt i jämförelse till mina klasskompisar på högskolan. Jag tyckte det var sjukt svårt och jobbigt i början att de var så introverta och inte ville prata. Jag led fram tills att vi diskuterade och pratade om hur vi kunde förhålla oss till varandra! Nu har jag mycket lättare att förhålla mig till introverta personer :) Dock säger jag inte så mycket på möten och sånt, men det beror mest på att jag kan vara blyg i vissa sammanhang.
Spännande hur olika människor kan vara. Och just att leka lite med olikheterna gillar jag. T ex i lyssningsövningar, där 1 person får 5 min att dela, 1 person ska ställa lyssna aktivt med öppna frågor, och 1 person ska lyssna aktivt ”som en hund”, dvs utan att säga ngt. Finns i alla grupper alltid ngn som tycker det är lätt och ngn som tycker det är svårt, oavsett vilken roll det handlar om. Bara det är värdefullt – att få förståelse för att det finns olikheter (som berikar)!