Skönheten och Odjuret

Så var det äntligen dags i fredags. Premiären av Skönheten och Odjuret! Jag och M bokade biljetter för ett par veckor sen till en visning igår lördag. Efter det har jag värmt upp inför filmen genom att konstant sjunga mig igenom soundtracket. Efter Lejonkungen är Skönheten och Odjuret nog min favorit av alla klassiska Disney-filmer. Om inte delad etta. Därefter Aladdin. Hur som var filmen kanon och väldigt fin gjord, det finns nog ingen annan som kunde ha spelat Belle som Emma Watson.

skönheten och odjuret

Av alla Disney-prinsessor är det nog Belle jag förknippar mig mest med. Om vi tar bort skönheten det vill säga. Och att jag troligtvis inte läst lika många böcker. Däremot det underliga, tänkande och allt för drömmande som världen utanför ser henne som är mer jag. Belle är helt klart mer introvert än extrovert, något som görs klart redan från början i sången Belle. Hon läser hellre än minglar med invånarna. Att hålla sig undan och ”inte vilja vara med” ses av många som ett introvert drag och därmed lite konstigt. Det används för det mesta nedlåtande, i alla fall de gånger jag hört det och det är ett antal nu.

Sanningen är istället att det inte är att man inte vill vara med, man känner bara inte ett behov att vara runt folk hela tiden. Man är fullständigt bekväm med att vara ensam med sig själv. Att exempelvis läsa en bok är allt som behövs för att vara nöjd medan nästa dag kanske faktiskt innehåller en social aktivitet. Som en bal på slottet. Och vem vill förresten vara delaktig i en stad som inte uppmuntrar ens idéer? (se filmen!) Jag kan tycka att många hakar upp sig på något litet och struntar i andra egenskaper som självständighet, vara orädd och kunna tänka till. Men det är svårt när normen inte förstår och därför ser någon som allt för annorlunda.

/ / / /

Saw The Beauty and The Beast this weekend. Go see it!

Continue Reading

Stadens Hjältar – tv-serien för alla barn

Om du som läser det här är småbarnsförälder får du nog ut mest av det här inlägget än andra. Jag tänkte nämligen skriva lite om Stadens Hjältar, en tv-serie för barn i förskoleåldern ”som förmedlar budskapet att man ska hjälpas åt, dela med sig och bry sig om varandra” enligt sin hemsida. Kanske har du redan sett den med barnen och känner till Bella Brandbil och Palle Polisbil?

Anledningen till att jag skriver om den idag är för att jag förrförra gången när jag träffade en av mina kompisar fick reda på att hon är med och skapar den. Hur häftigt är inte det? Jag har såklart vetat om vad hon jobbar med men inte alltid exakt vilka filmer och serier det är hon gjort och gör. Då var jag ju bara tvungen att ta tillfället i akt och sprida ordet så gott jag kan.

Stadens Hjältar är något som mest funnits i periferin när kollegor med barn och andra diskuterat den. Eftersom jag inte har barn själv har jag därför inte tittat eller brytt mig särskilt. (Även om jag kan vara rätt barnslig är jag ändå inte på den nivån att jag tittar på småbarnsserier). Jag förstår att budskapet de vill förmedla lockar föräldrar till att låta sina barn få titta. Det är ju exakt vad barnen behöver. Därför är jag också så glad att det går så bra för skaparna med serien och att den blivit så populär! Än så länge har jag själv inte hunnit titta på så många avsnitt, men det kommer.

Alla avsnitt går att se på deras YouTube-kanal, och de ger även ut en version på engelska, Heroes of the City. Jag och min kompis pratade massvis om hur bra vi tycker det är med Youtube och den spridning det har lett till. Framtidens TV är ändå på den digitala markanden, på YouTube och liknande tjänster. Jag kollar till exempel aldrig på ”vanlig” TV längre, vi har inte ens några kanaler installerade. Det jag vill se vill jag se nu och inte kl. 16:30 en lördag. Att de som företag valde att använda sig av YouTube var därför ett väldigt smart drag.

Om du som småbarnsförälder har missat den här serien, se då till att klicka in dig och titta med barnen! Jag tror inte du kommer ångra dig, annat än om dina barn blir helt fast och vägrar göra något annat.

Stadens Hjältar
Logga från officiella hemsidan.
Continue Reading

Ain’t afraid of no women

Det blev Ghostbusters igår. Och jag blev inte besviken! Förvånad att jag var så pass nostalgisk som jag var med tanke på vad jag skrev i förra inlägget, men så fort temat spelades började jag diskret (eller inte så diskret) gunga lite i biostolen av förtjusning. Ska såklart inte avslöja något men det är en klart sevärd film. Mycket roliga repliker och karaktärer. Jag menar, det är ju ingen Oscars-film, men en perfekt krypa upp i soffan-film och det är ändå värt en del. Kan heller inte se Melissa McCarthy som någon annan än Sookie St. James (Gilmore girls, whoho).

Jag tycker de behöll charmen med den första av originalen även om de är helt olika varandra. M avslöjade efteråt att han aldrig sett dem så det kommer väl bli ett försök att ha Ghostbusters-kväll någon dag. Och det här med att det nu faktiskt är kvinnor i rollerna – jag kände lite eh till även det när det avslöjades, men tycker resultatet blev fantastiskt. Extra kul med en manlig receptionist.

Vad gör ni idag? Jag ska börja göra mig i ordning för en springtur. Den här veckan blev inte alls som jag tänkt träningsmässigt, men det går att ta igen.

Continue Reading

Skräck del 2

För längesen, i början av februari, skrev jag ett inlägg om skräckfilm och Moviezine som listat 2016-års skräckfilmer att se fram emot. Det var tänkt att jag senare skulle lista och se filmerna jag var intresserad av i ett nytt inlägg.

… Men jag har inte tagit mig tiden till att se en enda film än. Som jag skrivit tidigare blev det så mycket efter påsk då jag nästan gick under, så film fanns inte riktigt på kartan.

Nu äntligen ska jag ladda allt adrenalin jag har och beta av tre filmer från den listan som jag vill se. Hoppas, hoppas på mycket regn i helgen.

1. The Forest

Det finns en skog i Japan, Aokigahara, som även kallas Suicide Forest med anledning av att det är en vanlig plats där personer begår självmord. Nu har det gjorts en film med skogen i centrum där några ungdomar äntrar och mystiska saker händer (annars vore det ju inte skräck).

2. Visions

Gravid kvinna börjar se syner efter att ha flyttat till en vingård för att börja på ny kula (som i så många andra skräckfilmer). Jag är inte mycket för syner och skräck, den enda anledningen till att jag är nyfiken på den här filmen är att jag råkade se att allas vår favoritfysiker Sheldon Cooper har en roll (okej då, Jim Parsons). Som doktor. Det måste ses.

3. The Witch.

Har sagts vara en av årets läskigaste filmer. Av erfarenhet brukar det aldrig stämma (i alla fall för mig) utan istället vara rätt så mesig. Häxor och magi är även något som lätt kan bli småtjatigt, men jag dömer inte förrän jag faktiskt har sett det.

Någon som har sett någon av dessa eller har andra tips?

Continue Reading

Skräck del 1

Jag har en kompis som nog är lika mycket skräckfilmsfantast som jag. Jag älskar det! Äntligen! Minns hur jag som liten, sisådär 11 år, kilade in i videobutiken på hörnan med min då bästis och vi hade på något sätt lyckats få tillstånd av våra föräldrar att hyra filmer med 15-årsgräns. Det var fredag den 13:e, Terror på Elm Street, Chucky… Alla klassiker, den ena mer blodig än den andra… sen gick vi hem, gjorde chokladbollar eller popcorn (med socker på… what!? vad jag minns var det supergott men inget jag skulle äta idag) och satt och glodde flera timmar.

Nu för tiden föredrar jag skräck med mer spänning än blod där adrenalinet går igång (och inte av frustration över att någon såklart måste titta vad som finns bakom ett mörkt hörn för att de hör något, istället för att tända lampor och ringa polisen, utan för att filmen tillför element av riktig spänning).

Moviezine skrev nyligen en artikel om 29 skräckfilmer att se fram emot under året. Jag har tittat och valt ut de som jag tror jag kommer gilla mest, vilket kommer i ett annat inlägg. En av dem har jag redan sett härom veckan med ovan skräckkompis, The Boy.

The Boy
The Boy

Dockor i en film, och i ett stort ensligt hus, så originellt! Men tro mig, man blir snart varse om att det inte är en ny Annabelle det handlar om. Smart och intressant och jag har försökt klura på vad jag kan säga utan att spoila den. Den är klart sevärd. Jag satt i biomörkret och det är en film som får en att gissa hela tiden vad det är som egentligen försiggår medan den bygger upp sig med spänning och creepy-ness och till slut levererar ett slut som håller, ingen billig förklaring för att få ett slut på det hela.

2016 har därmed börjat bra på skräckfilmsfronten – jag ser fram emot fler att titta på.

Continue Reading