Flyttlasset har gått

Igår hände det äntligen. Det som jag hintat om några gånger men som blev himla utdraget. Ett tag såg det ut att inte bli något för att i nästa fortfarande vara igång och nytt hopp väckas. Men efter fyra månader är det nu klart..

.. Vi har flyttat! Vi är sambos! Helt officiellt och på riktigt, inte som det senaste halvåret när vi trängt ihop oss i Ms lägenhet för att jag aldrig återvände till Sollentuna.. och nu sitter vi här (eller jag, M jobbar), i en stor, fin trea med två balkonger (!! att gå från att aldrig haft balkong till två är världens lyx för mig) och ska bo in oss.

Så nu sitter jag här i köket och blickar ut mot alla kartonger i vardagsrummet. Nu på morgonen har jag lyckats få upp allt i köket så får se om jag premiär-använder köket och lagar någon god mat ikväll.

Jag älskar att ha stort kök igen. Här kommer jag laga mycket mat.

Vyn ut mot vardagsrummet. En härlig röra just nu!

Det kändes lite konstigt igår. Att tömma Sollentuna och veta att jag inte bor där längre, i min första egna lägenhet som jag älskat. Som varit perfekt. Men alla kapitel har sitt slut och nya börjar, som nu. Jag ser så mycket fram emot nästa fas, att bo in oss och skapa oss ett liv, ny vardag. Framförallt skapa minnen och göra detta till vårt.

Continue Reading

En födelsedag

Min mamma fyller år idag. Av den anledningen blev det tårtkalas hos min mormor med en del av släkten. 57 år blir min mamma. Det betyder att hon fick mig när hon var 27, för snart 30 år sedan. Jag har svårt att föreställa mig att ha en 3-åring (och 2-åring i mammas fall) vid 30. Det känns så vuxet, och jag är verkligen inte det. Eller jo, ibland. Eller så är det när barn kommer in i bilden som det händer, även om det är då man har chans att bli lekfull igen. Gå loss i Disney-butiken? Ja tack! (okej, jag kanske redan har gjort det ändå..)

På sin 30-årsdag gick i alla fall min mamma ut och dansade med kompisar för att fira, medan jag och min bror hade kul hos mormor. Jag vet ännu inte vad jag ska göra på min 30-årsdag, som för övrigt bara är 29 dagar bort. Det jag vet är att jag kommer ha påbörjat ett nytt kapitel. Befinna mig på en ny plats. Och det är anledning nog att fira.

Hipp hurra till världens bästa mamma!

Söndag och dags för ny vecka imorgon. Som jag har längtat! Snart kommer ni att märka varför. Men jag håller på det lite till.

Continue Reading

Ett beroende

Jag trodde först att hon skämtade. Sen gick det upp för mig att det där småkär hon kallade det för var småkär på riktigt. Inte sådär som man kan uttrycka sig om någon för att man helt enkelt tycker om personen platoniskt, nej här var det hjärta och smärta inblandat. Här satt hon mitt emot mig, med man och barn hemma, och pratade om avvisade känslor, längtan efter sms, smusslande med telefonen i sängen om kvällarna medan sms utbyttes. Allt bakom en fasad om att de bara är vänner. Trots de avvisade känslorna kunde hon inte sluta då skälen till att det inte kunde bli något inte var för att känslorna var obesvarade. Det kunde bara aldrig bli något med anledning av hans bakgrund. Så där befinner de sig, i ingenmansland trots tidigare försök att kapa alla band. Men ändå har de återvänt till samma tomma öde.

Känslomässig otrohet – där ingenting har hänt men tankar finns. Jag har alltid undrat över det där, i teorin tänkt att det är värre än fysisk otrohet. Ett ligg på fyllan som inte betyder nåt jämfört med tankar om en längtan, fantasier, föreställning om hur det skulle kunna vara. Samtidigt som man redan har någon där bredvid sig som man har lovat evigheten med. Jag säger såklart inte att det är okej med fysisk otrohet, men det skulle nog såra djupare om det visade sig att tankar egentligen låg på någon annan än mig själv.

Och i det här fallet när man ändå inte kan göra något, varför fortsätta? Egentligen har jag svaret, för att jag själv har varit där om än i en helt annan situation med bara mig själv och en annan inblandad. Det är helt enkelt svårt att styra över sina känslor. Det är då man avskyr dem, känslorna. De blir till ett beroende där ruset gör en lycklig men verkligen ibland gör entré som ett abrupt tillnyktrande och tårarna forsar.

Jag avundas verkligen inte situationen. Jag är så glad att jag inte längre är där.

Continue Reading