Sen jag fick barn har det varit svårt att få tid att skriva något om introversion, men nu så. Ett väldigt lägligt ämne dessutom som jag just nu håller på att hantera – att få barn som introvert.
Först och främst för den som är osäker: introvert = får energi genom att vara för sig själv, till skillnad från en extrovert som tankar energi genom att ha människor runt sig. Som att gå på fest. För en introvert slukar det bara energi.
Att få barn som introvert är något jag funderade en del på när jag blev gravid. Hur skulle jag känna efter förlossningen? Då skulle jag ju plötsligt ha någon klängandes på mig 24/7. För mig var det väldigt laddat att tänka på som annars behöver mycket egentid.
Såhär fem månader efter kan jag konstatera att ja, det har varit jobbigt, men mest på grund av omställningen att få barn. Men är det något bebisar gör så är det att ta energi. De behöver konstant uppmärksamhet vilket försvårar inte minst för en introvert. När ett barn kommer kastas man själv åt sidan, det är barnet och dess behov som kommer först. Barnet äter först, blir stimulerat, tröstat, innan du själv ens finns på radarn. När så barnet är nöjt en stund i sin babysitter då kan du äntligen få gå på toa. Eller duscha. Med en bebis som stirrar på dig eftersom du tar med dig honom eller henne in i badrummet.
Du. är. aldrig. ensam.
Att aldrig få vara ensam är för mig det jobbigaste. Det är svårt att helt ladda batterierna när någon pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden. Någon gång har jag blivit tvär när jag har stått i duschen och Magnus kommer in med Harry för att ”titta vad för skoj mamma gör”. Jag insåg inte på en gång varför, men det var ju för att jag då blev störd under min minimala tid ensam. Att inte få ha mig själv eller min kropp för mig själv en stund.
Vi hade problem med amningen i början vilket tärde enormt. Och när Harry väl sov skulle annat göras som att plocka och städa undan, äta, kanske duscha. Det är dessutom inte bara energin som ska laddas om, föräldraskapet ska utvärderas och funderas på. Gör vi rätt, vad betyder de signalerna, är han hungrig igen? Problemet var/är att det inte fanns så mycket av den dötid jag ofta behöver. Som att titta på någon serie eller bara surfa runt på nätet med mina egna tankar utan måsten. Genom att det alltid är något får hjärnan sällan tillfälle att koppla bort.
Jag tror att det här är något man som introvert helt enkelt får acceptera och hitta vägar runt. Ju längre tiden har gått desto mer har jag även insett att Harry är som en förlängning av mig själv, och därför inte jobbig på samma sociala sätt som om jag skulle ha en människa konstant bredvid mig pratandes utan att jag kan gå därifrån. Under dessa månader har jag heller inte varit särskilt social i övrigt och tror det har räddat mig. Att gå från att vara trött efter minimalt med sömn eller klängig dag till att gå på en social tillställning som introvert, vad det än är, är inte en lyckad ekvation. Ett tips är alltså att inte planera in för mycket. Nu skulle en introvert person aldrig göra just det, men andra vill gärna planera åt en för att få träffa den nya familjemedlemmen.
Vem som helst skulle nog känna sig besvärad över att inte få ha sin kropp och space ifred ibland. Det blir bättre när bebisen blir mer självständig, i alla fall som jag upplevt det nu under fem månader. Nu när det gått ett tag och Harry har fått in mer rutiner vad gäller sömn och kan leka för sig själv får jag de där pauserna som behövs. Det finns fortfarande dagar han vill vara på mig hela tiden, men det är också mysigt. Och jag vet ju att det inte är så för alltid. Har man en partner är det också viktigt att prata om detta och se till att få avlastning så man kan få de där pauserna eller egentiden man behöver.
Hur tänker du som introvert med lika erfarenhet? Om du inte är introvert, kan du känna igen dig i dessa tankar?
Om du som introvert vill att jag skriver om något särskilt, kommentera gärna! Jag tar tacksamt emot tips.
