Hurra till Harry som blir 4 månader idag. Jag kan knappt förstå att den lilla människa som kom upp på mitt bröst nu blivit en liten individ. Att han fick plats raklång mellan mig och Magnus i soffan där han mest låg och sov, till att nu knappt vilja ligga still – huvudet och kroppen svänger ständigt fram och tillbaka för att titta på allt runtomkring.
Det är så fantastiskt att se någon växa och utvecklas. Från att inte kunna hålla upp sitt huvud till att nu sitta själv med stöd i sin stol vid köksbordet och banka med sina leksaker, som vi så ofta får plocka upp från golvet. Det var ju inte längesen han mest viftade mot saker utan att kunna ta tag i dem. Nu känner han igen saker som nappflaskan med mat och leksaker. Särskilt nappflaskan blir han glad av… Förra helgen fick han smaka lite banan för första gången – det gick hem! Så pass att han tog tag i skeden för att äta mer. Kommer nog bli lika glad i maten som sina föräldrar.
Vad gäller humöret är han en glad skit som för det mesta skrattar och ler. Han skriker om han är hungrig och gnäller när han är trött. Han har fortfarande inget tålamod och låter oss veta det. Vill han, ska saker hända NU. Vi får fortfarande sova på nätterna, det är framåt morgontimmarna jag får stoppa in nappen några gånger för att han högt och ljudligt börjar suga på sina fingrar och ibland väcker sig själv. Jag är såklart glad för sammanhängande sömn. Ett par veckor nu har han en del kvällar även somnat tidigt (runt 19-20) vilket gjort att jag kunnat vara uppe någon timme eller två och pyssla med något. Himmelriket med den egentiden. Han kan visserligen vakna rätt tidigt morgonen efter, men det är bara mysigt att gå upp då och sätta oss i soffan.
Det är så konstigt att det ändå bara är fyra månader han har funnits. Det känns som att han alltid varit med oss. Jag har sagt det förr och säger det igen – jag kommer sakna den här tiden för vips är det dags för ettårskalas. En tredjedel har ju redan passerat bara sådär.
