isabel boltenstern-arkiv - elisamatilda.se

Sommarens projekt

När jag inte har skrivit på ett tag vill jag gärna skriva om vad som har hänt sen sist, men det känns alltid så svårt att veta var jag ska börja. Egentligen är det väl bara att hoppa in mitt i det.

Vi hade en lugn långhelg hemma. Det fina vädret bjöd bland annat på promenader och jag har börjat med mitt nya projekt: Balkongen. Den är på 13 kvadrat, dubbelt så stor än den i vår förra lägenhet, så det finns mycket som går att göra. Förra helgen köpte vi trall och la ut. Efter det beställde jag ett bord till den existerande soffgruppen, och köpte spaljé som lite insynsskydd. Det piffade upp en hel del!

Kvar är allt pyssel som mer blommor, jag tänkte hänga dekorationslampor i spaljén, och kanske ha någon annan matta. Tänkte även fixa fönsterfilm till långsidan av balkongen för minskad insyn. Jag vill att det ska bli riktigt mysigt att hänga där under varma dagar. Och det här är inte ens halva balkongen. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra med andra sidan. Det vore häftigt med en hängmatta, men i år kommer den sidan nog stå oinredd.

Det känns kul att ha något att fixa med nu när jag är hemma. Visst, så mycket balkonghäng blir det inte i vanliga fall, men nu när det troligtvis inte kommer finnas så mycket att göra i sommar kan det vara skönt med en egen liten oas att hänga på. Jag hoppas på att sätta igång med läsning igen därute. Snart kommer Isabel Boltensterns bok ”Lycka till med resten av livet” hem i brevlådan som jag ser mycket fram emot att plöja.

Hur har din helg varit?

Om stress och utbrändhet

Det är mycket stress runt omkring mig nu. Det är mest på jobbet det visar sig, men i och med att jag spenderar 8-9 ibland fler timmar där varje dag så är det där livet just nu är. Finns inga andra människor jag umgås med så mycket som kollegorna. Förutom M då, som dock jobbar andra tider än jag just nu så det är helgerna som gäller för att umgås.

Att jag säger stress är för att jag nu har personer runt mig som blivit sjukskrivna på grund av det. Det har blivit lite för mycket på sistone av olika orsaker. Ja, jag känner mig också stressad just nu men inte på samma nivå så att jag behöver vara hemma. Än. För som alla sagt så märker man inte av hur man mår förrän man gått in i den där klassiska väggen.

Jag orkar inte så mycket efter jobbet. Jag kommer hem, handlar, lagar mat, och hamnar till sist vid köksbordet eller i soffan framför datorn rätt avtrubbad. Jag har ingen ro att ta tag i saker som att fixa till mer i lägenheten, framkalla bilder, eller ens titta på favoritserierna för jag blir inte avkopplad och har svårt att koncentrera mig. Att jag och M tog oss genom filmen om Cornelis Vreeswijk i fredags var nästan ett under. Men så var den bra också. Jag har börjat gå ut och gå någon timme för att känna att jag gör något i alla fall. Plus att hjärnan får rensa ur sig saker. Får luft. Jag går och lägger mig tidigt men är lika död på morgonen vare sig jag sover 5 eller 9 timmar.

Trots hur jag känner kan jag inte föreställa mig hur kroppen helt lägger av så att man inte kan jobba. För att vara ärlig förstod jag inte för många, många år sen när folk pratade om att de gått in i väggen och blivit sjukskrivna, för det är väl bara att dra ner på tempot, jobba lite mindre? … Right. Nej.

Denna morgon ska jag se Isabel Boltenstern i Nyhetsmorgon som pratar just om stress och utbrändhet. Högaktuellt alltså för mig, och många andra. Isabels video om 50 saker man inte ska säga till en stressad eller utbränd person är så bra, och jag känner igen så mycket.

Jag ser de runt omkring mig som jobbat på och till sist inte orkat. Hur de kämpar för att komma tillbaka. Och det handlar verkligen inte alltid om arbetsmängd, det är så många olika faktorer som spelar in. Jag tänker och jobbar på att inte hamna där, trots högt tempo. Helgerna är min återhämtning och därför har det sociala fått stå tillbaka lite. Jag orkar helt enkelt inte höra av mig, fast jag borde. Att svara på mail och korta sms tar en evighet trots att det inte är någon större kraftansträngning egentligen. Jag vill bara vila hjärnan och det är så svårt att få folk att förstå, vilket i sig gör det jobbigare. Och den onda spiralen fortsätter.