Introvert är inte att vara blyg

Om det är något som provocerar mig så är det när folk ska prata och häva ur sig saker de tydligt inte vet något om. Det gäller särskilt när det kommer till skillnaden mellan att vara introvert och att vara blyg. Storbloggaren Alexandra ”Kissie” Nilsson har uttryckt att hon inte tycker om introverta människor. Att hon efter att ha jobbat med en person insett har svårt för människor som är blyga och inte tar för sig. Snacka om att hon där inte bara nedvärderar personer, hon uttrycker ungefär den största myten som finns gällande introverta. Dessutom snackar hon skit om någon i sin blogg. Kul för den personen att läsa.

Att vara introvert är inte att vara blyg. Det är två skilda saker. Blyghet är ett personlighetsdrag vem som helst kan ha, även den som säger sig vara extrovert. Att vara introvert handlar om att man får energi utanför sociala sammanhang. För den som vill läsa mer, har jag skrivit om hur man vet att man är introvert

Jag reagerar främst inte för att det är just Kissie som skriver. Det är väl rätt känt hur provocerande hon kan vara. Det jag reagerar på är hur man kan slänga ur sig något man inte vet något om. Det särskilt när man driver en så stor plattform och når ut till så många. Att en introvert är blyg, udda, den tysta, är ju dessutom ett så gammalt och inskränkt synsätt. Något jag försöker ändra på.

Kissie skriver vidare om hur hon överkompenserar genom att prata mycket när hon hamnar i samma sällskap som dessa blyga personer. Det jag kan fundera över när personer säger något liknande och känner sig obekväma är om de inte klarar av tystnad och varför inte? Varför måste det pratas hela tiden? Det om något tycker jag är konstigt. Slappna av istället, tystnad är inte något hemskt. Man måste inte fylla varenda tomrum. Just därför gillar jag inte kallprat som ibland blir en aning för krystat.

Som en parentes då hon skrev om en jobbsituation vill jag säga att om man förstod på riktigt vad introversion är skulle det troligtvis låta annorlunda när man hamnar i ett jobbsammanhang. Vi introverta tänker igenom ett problem eller fråga noggrant innan vi delar med oss, vilket minskar risken för att vi skulle slarva med en uppgift. Vi lyssnar oftast bra, är fokuserade och tålmodiga. Jag ska skriva klart mitt inlägg om arbetslivet, och utvecklar därför inte mer än så här. Fokus var ändå blygheten.

introvert är inte att vara blyg
Hej från en nuförtiden inte så blyg, bara lite, introvert.

Sen klickar man inte med alla, det vet jag. Men bara för det ska man inte dra alla över en kam. Det är inte så trevligt att säga som hon gör att hon inte gillar blyga personer, och att hon hellre jobbar med någon med en bättre personlighet. Som om blyga per automatik har en sämre personlighet. Det är som att jag skulle säga att jag inte gillar rödhåriga personer för att en rödhårig person inte drog sitt strå till stacken vid ett grupparbete i skolan.

Jag undrar vem som egentligen har den bättre personligheten i detta fall? Särskilt när man tänker på hur en hel del högljudda (extroverta) personer kan ha förmågan att köra över folk. Då bör man titta på sin approach istället. Jag jobbar i alla fall hellre med en mer ödmjuk person som är blyg än någon som klankar ner på andra.

Har du någon gång känt dig överkörd när någon gjort antaganden om dig?

Continue Reading

Prestationsperfektionist

Idag hade jag egentligen tänkt publicera ett inlägg om att växa upp som introvert efter att jag fått frågan om det. Då jag inte riktigt är helt nöjd med vad jag skrivit fick jag backa och vänta lite. Det fick mig att fundera på det här med att putsa på något tills det inte längre finns. Finns det ett sånt ordspråk? När man överarbetar något. Jag minns tillbaka på bilden i skolan hur ett enda penseldrag kunde förstöra en målning för att man tänkte ”bara lite till” när målningen egentligen var färdig och bra för längesen.

Det handlar om prestationsångest, perfektionism och viljan att något ska vara perfekt innan det visas – men känna att man aldrig når upp till den nivån. Att vara en prestationsperfektionist. Typ. Jag hittade på det ordet nu. Om det är något jag vill bli bättre på så är det just att inte må dåligt om något inte når upp till min standard. Det är av den anledningen det kan ta sån tid för mig att göra klart vad det nu kan vara – ett inlägg, projekt, en selfie, eller tills jag i alla fall är helt nöjd. Jag avskyr att visa upp något halvfärdigt och jag vet inte riktigt varför. Troligtvis för att jag bland annat kan känna att det sätter press på det jag gör.

Det bor nog en liten prestationsprinsessa inom mig och känner mig inte duktig om det jag gör inte är bra, enligt mig. Jag hatar att göra misstag (att lära mig erkänna dem tog lång tid) och vill utstråla en felfri yta. Trots att jag är långt från felfri. Det hänger mest troligt ihop med ett inte så fullt självförtroende – och är jag bara bra finns inget att anmärka på. Då står jag inte ut från andra, vilket också kan kopplas till min introverta sida.

Till tankar som dessa hör en kopp te.

Nu svamlar jag med mina tankar, men jag har tagit ett steg framåt med att inte tänka så mycket genom att tycka det här inlägget färdigt. Det är ju det här året jag ska utmana mig själv som en nyårsönskning.

Kan du känna igen dig i dessa tankar som perfektionist, eller är du bra på att tycka något är klart eller bra? Jag är nyfiken.

Continue Reading

#mypowerpose med We Effect

Jag är just nu med i kampanjen* #mypowerpose för We Effect, och la upp bilden nedan på min instagram igår. För dig som inte vet är We Effect en biståndsorganisation som ger hjälp till självhjälp och arbetar för en hållbar och rättvis värld fri från fattigdom. We Effect har ett starkt fokus på kvinnors och flickors rättigheter. De är särskilt utsatta och står för 70% av de som lever i fattigdom. De arbetar med organisationer som kan stärka sina medlemmars röster och kunskaper och på så sätt förbättra deras möjlighet att ta sig ur fattigdomen. Genom kunskap och en ökad jämställdhet ökar förutsättningarna för att kvinnorna ska få arbete och leder till minskad fattigdom.

Kampanjen #mypowerpose är i full gång för att uppmuntra kvinnor till att göra en power pose och berätta sin historia – för att ge andra kvinnor kraft. Jag fick frågan om vad som varit en avgörande händelse och gjort skillnad i mitt liv. Mitt svar är när jag insåg att jag är introvert. Det som tidigare varit något jobbigt i mitt liv – att betraktas som tyst och konstig – kom att bli min styrka. Jag må ofta uppfattas som tyst, men min styrka och värde som person ligger inte i antal ord sagda. Det kommer inifrån, något jag vill sprida till andra. Och särskilt de som känner samma som jag. Hur skulle din power pose se ut?

mypowerpose

Jag tog ett stort kliv utanför min comfort zone genom att ta den här bilden. Även om jag tar en del selfies är jag egentligen inte den som är bekväm framför kameran. Men för en bra sak var det självklart.

Till sist vill jag säga att du kan vara med och stödja arbetet som We Effect gör. Har du en slant över kan du göra som jag och ge en julgåva eller bli månadsgivare

*Jag har inte fått betalt för att skriva just det här inlägget, kampanjen är bara på Instagram som är ett betalt samarbete. Jag tyckte däremot att det var så pass viktigt att jag även ville få upp det på bloggen. För att det inte ska bli några missförstånd har jag därför valt att reklammarkera inlägget.

Continue Reading

Att vara tyst som introvert

För en introvert som jag är uttrycket ”tala är silver, tiga är guld” lite av ett livsmotto. Jag tänkte därför i veckans temainlägg (som aldrig riktigt blir veckoinlägg) reflektera över att vara tyst som introvert. Just det är lite av ett kännetecken för oss. Vi är tystare som människor.

Genom min uppväxt har jag hatat frågan ”varför är du så tyst?”. Värst var på utvecklingssamtalen i skolan där jag alltid fick beröm och så kom det där ”men…”  i slutet som syftade till att jag gärna kunde räcka upp handen mer. Det hjälper inte, utan snarare stjälper när det ska påpekas hela tiden som om det är något dåligt. Vi som är introverta pratar när vi känner för det och är tillräckligt bekväma. Sen är det såklart att man kan vara blyg och kanske inte vågar räcka upp handen, men det är en annan sak.

Jag har alltid föredragit skriftliga prov framför muntliga presentationer. På jobbet skickar jag hellre ett mail än ringer och är oftast aldrig den som säger något först vid möten. Förklaringen ligger i att vi introverta tänker fram ett svar långsammare än en extrovert. Vi har därmed svårare att få fram det vi vill säga på en gång. Kort sagt processar vi våra tankar innan vi säger något till skillnad mot för den icke-introverta som pratar medan hen tänker. Jag skriver därför hellre ett mail för att kunna tänka efter och ge ett bättre formulerat svar. Det är helt enkelt så våra hjärnor fungerar. 

Du som icke-introvert har kanske märkt av en kollega som ofta är tyst vid möten eller inte säger så mycket vid fikat? Även om det inte verkar som det är vi intresserade och vi har ofta något att säga. Oftast har vi bara inte behovet av att uttrycka oss, vilket säkert är svårt för dig att förstå. Vi vill inte prata bara för att säga något. En annan anledning är att på grund av att vi tänker långsammare oftast har formulerat det vi vill säga när ämnet redan har passerat. En introvert i arbetslivet är ett helt annat inlägg jag kommer skriva om framöver.

tyst som introvert

Vad gäller tankeprocessen blir det för mig en krock när någon vill ha ett svar på en gång. Ut kommer istället en hög av bokstäver i oordning för att jag inte hinner tänka efter. Jag blir stressad när jag vet att personen vill ha ett svar. Just därför vill jag gärna återkomma med en åsikt först när jag tänkt färdigt. Jag jobbar fortfarande på att med en gång fråga om jag kan få återkomma istället för att klämma ut något halvdant som jag mest i efterhand undrar varför jag ens sa. Många är gångerna jag önskar jag sagt något annat.

Kan du känna du igen dig i något av det här? Eller är du mer en klassisk extrovert person som oftast bara pratar på? För dig som tycker det är jobbigt att vi inte säger något kan jag trösta dig med att vi i alla fall lyssnar väldigt bra på vad du pratar om. Någon måste ju lyssna på dig också. Det är fördelen med att vara tyst som introvert. :)

Continue Reading

En helt spontan dag

Om jag inte tyckte jag gjorde något i måndags, blev det desto mer igår. Att min mamma skulle komma över bestämde vi spontant på morgonen, sen strax efter hörde min kompis Helga av sig och undrade vad vi gjorde idag. Hon hade tråkigt så då tyckte jag hon och hennes son lika gärna kunde komma över hit och göra oss sällskap. Sagt och gjort – de åkte över hit och under tiden fick jag och mamma upp en vägghylla i Harrys rum. Äntligen! Jag köpte hyllan strax innan Harry föddes så det var ju på tiden. Det var faktiskt en grej jag hade på min att göra-lista vad gäller projekt här hemma. Skönt att kunna bocka av något!

Det gick snabbare än jag trodde det skulle göra, men så är min mamma händigare än vad jag är. Just nu pryds hyllan av saker Harry fick vid födseln. Min först bok fick jag i present av min mamma. Den är så fantastisk fin att jag bara kan stå och beundra alla sidorna i den. Än så länge har jag däremot inte börjat fylla i den.

Vi blev klara precis innan Helga kom, alldeles lagom för en fika! Barnen lekte av sig en stund och efter att min mamma åkt hem tog vi en promenad. Harry och jag kom inte ut något igår så det var skönt med luft även om det var grått och trist.

Med tanke på att jag ogillar att göra något utan framförhållning är jag förvånad över dagen. Det händer sällan att någon utöver min familj får spontant komma över hit, eller får med mig på grejer. Som introvert behöver jag ofta hinna smälta att jag ska träffa någon och liksom förbereda mig. Ännu värre är det om någon skulle komma över oannonserat. Nu blev det full rulle redan från dagens början. Men, någon gång ska man ju utmana sig själv också, eller hur? Nu är jag i alla fall glad att vi inte har något planerat under veckan så jag bara får göra ingenting. Hur är du som person, är du den som gillar att göra saker spontant?

Hoppas du får en fin lillördag! 

Continue Reading