Jag har en kompis som nog är lika mycket skräckfilmsfantast som jag. Jag älskar det! Äntligen! Minns hur jag som liten, sisådär 11 år, kilade in i videobutiken på hörnan med min då bästis och vi hade på något sätt lyckats få tillstånd av våra föräldrar att hyra filmer med 15-årsgräns. Det var fredag den 13:e, Terror på Elm Street, Chucky… Alla klassiker, den ena mer blodig än den andra… sen gick vi hem, gjorde chokladbollar eller popcorn (med socker på… what!? vad jag minns var det supergott men inget jag skulle äta idag) och satt och glodde flera timmar.
Nu för tiden föredrar jag skräck med mer spänning än blod där adrenalinet går igång (och inte av frustration över att någon såklart måste titta vad som finns bakom ett mörkt hörn för att de hör något, istället för att tända lampor och ringa polisen, utan för att filmen tillför element av riktig spänning).
Moviezine skrev nyligen en artikel om 29 skräckfilmer att se fram emot under året. Jag har tittat och valt ut de som jag tror jag kommer gilla mest, vilket kommer i ett annat inlägg. En av dem har jag redan sett härom veckan med ovan skräckkompis, The Boy.
Dockor i en film, och i ett stort ensligt hus, så originellt! Men tro mig, man blir snart varse om att det inte är en ny Annabelle det handlar om. Smart och intressant och jag har försökt klura på vad jag kan säga utan att spoila den. Den är klart sevärd. Jag satt i biomörkret och det är en film som får en att gissa hela tiden vad det är som egentligen försiggår medan den bygger upp sig med spänning och creepy-ness och till slut levererar ett slut som håller, ingen billig förklaring för att få ett slut på det hela.
2016 har därmed börjat bra på skräckfilmsfronten – jag ser fram emot fler att titta på.