Jag är ju i den där åldern där det är hög tid för reunions av olika de slag. Nu är det dags att efter sommaren träffa de personer jag gick i låg- och mellanstadiet med. HA! Vi gick alltså tillsammans från 1993-99 och vi var väl en rätt bra klass, vad jag minns, men åh vad gammal jag känner mig. Min lågstadielärare och tillika favoritlärare gick bort för några år sen och då gick jag på begravningen med bland andra ett par jag inte träffat på väldigt många år, men det här kommer sannerligen bli en trevligare tillställning.

Största skillnaden från när folk hade återföreningar för cirkus 20 år sen måste ju vara att då fanns inte internet eller sociala medier i samma utsträckning. Idag har väl många av oss personer från långt, långt längesen på våra vän- och följarlistor lite överallt vilket gör att vi ändå har smått koll på varandra, om man nu inte fortsatt umgås det vill säga. För 20 år sen blev det nog mer ofta en överraskning att få höra vad tuffa Kalle gjort efter nian, om han fortsatte i snattarspåret eller blev ekonom.

I höstas träffade jag några från gymnasieklassen på återträff vilket var väldigt kul. Då hade jag haft den där kollen på de flesta men det blev ändå några överraskningar från de jag då inte hade på Facebook. Att M då bodde på samma gård som en klasskompis vilket vi insåg under kvällen var lite kul, konstigt bara att vi inte stött på varandra under hela året som jag hängt där.

Nu handlar ju återträffar inte bara om verklighetens statusuppdateringar; det handlar om minnen, övriga livet, kanske knyta nygamla band. Tyckte man om sin klass kan det vara väl värt att gå även om jag har förståelse för de som inte ens skulle tänka tanken, vilket en kompis till mig tyckte gällande tidigare gymnasieträffen.

Såhär söt och go’ var jag i andra klass. Oj vad mycket som ändrats sen dess (och inte).