V. 41+0

Igår gick jag in i förhoppningsvis den absolut sista graviditetsveckan, 42. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gå hit. Jag tänkte att jag skulle gå över tiden några dagar men att bebisen skulle titta ut innan Harry gjorde, vilket var v. 41+1, alltså som idag. Men nej, så blir det inte. Då hade jag dessutom haft förvärkar ett par dagar, jag känner fortfarande inte att något skulle vara på gång. Suck. Någon vill helt enkelt inte komma ut.

Jag var hos barnmorskan igår som konstaterade att mitt blodtryck och bebisens hjärtljud var hur bra som helst. Därefter var det dags för ett ultraljud vilket görs i den här veckan för att kolla så allt ser bra ut sett till storlek på bebisen och mängden fostervatten, vilket det gjorde. Så det är bara att fortsätta vänta. Ska ärligt säga att jag liite hoppades på få höra att jag skulle få åka in. På torsdag ska jag ringa förlossningen för plan inför en eventuell igångsättning från och med måndag. Min barnmorska sa däremot att det telefonsamtalet kommer jag inte behöver göra. Vi får väl se (sa hon buttert).

Å ena sidan är jag glad för några extra dagar med att göra ingenting, å andra sidan är jag riktigt trött på det nu. Jag ser fram emot promenader längre än 30 minuter och där jag inte kommer behöva sitta i soffan resten av dagen för att det känns som att något ska gå av.

Nu ska jag sluta klaga och göra något av den här dagen. Eller se på lite mer tv och slumra. Det är också skönt.

Två bilder, två olika år, två olika bebisar. Tagna vid beräknat nedkomstdatum, översta för lillasyskon och understa för Harry. 2020 vs. 2018.

Continue Reading

Gott nytt 2020!

Ännu ett år är snart förbi. Jag hänger just nu i min mammas soffa och Harry sover gott trots att det smäller till lite då och då. Magnus är och ser The Hellacopters tillsammans med Carro och Mattias. Tillsammans åt vi alla fyra middag på Indian Garden innan vi gick skilda vägar. Det var inte helt fel. :)

Tänk att vi dessutom lämnar 10-talet bakom oss efter ikväll. De senaste 10 åren har egentligen definierat vem jag är, de flesta av livets stora händelser har hänt under dessa år och därför känns det ibland som att jag hade ett annat liv innan 2009. Jag har bland mycket annat flyttat hemifrån, hittat jobbet jag trivs med, bildat egen familj, och fått uppleva delar av världen jag aldrig trodde jag skulle få. Jag har lärt mig, och viktigast av allt, förstått mer om mig själv efter att jag insåg att jag är introvert.

Det har varit många bra år och ögonblick att se tillbaka på. Jag ser såklart även fram emot 2020 och resten av 20-talet, men inte främst på grund av att det är ett nytt årtionde. Sen i somras väntar nämligen familjen på något alldeles speciellt som är tänkt att komma i mars.

Min enorma trötthet den här hösten, brist på engagemang både här i bloggen och i övriga livet beror helt på den här julkulan för tung för att hänga i granen. Harrys syskon. Vårt andra barn. En lillasyster. Som vi ser fram emot mars! Min ork börjar sakta komma tillbaka även om den inte är riktigt där än. Jag har bra och dåliga dagar. Något jag är tacksam över är att jag i alla fall orkat jobba hela hösten och vara närvarande hemma. Det blir play igen för allt annat senare.

Tack för i år kära läsare, både nya och gamla. Som sagt, bloggen har inte varit sig lik sen i höstas men snart hoppas jag det blir ändring på det. Jag saknar alla ord. Ha en fantastisk kväll, det som är kvar av den, och ta det försiktigt. Vi hörs igen nästa år. :)

Continue Reading

Gravid vecka 30: om att få reda på det

Hej, nu går vi in i vecka 30. Om förra veckan kändes stor genom att gå in i tredje och sista trimestern, känns denna om möjligt större. Vi lämnar 20-talet och fyller 30! De första veckorna känns så långt borta. Jag scrollade bland mina bilder i telefonen och hittade första hinten av en graviditet. Själva testet. Jag har aldrig skrivit om hur vi fick reda på att jag var gravid, så det kan passande nog komma nu.

Det var dagen före midsommar, den 22 juni. Jag kom hem från jobbet och kände att just den dagen skulle jag börja med en hormonmedicin (en helt annan historia). För att ta den ska man säkerställa att man inte är gravid och därför ta ett test. Så jag gjorde det utan någon som helst tanke på annat. Tills det efter en knapp minut dök upp ett andra streck på stickan. Vänta lite nu, något måste vara fel, tänkte jag och testade en till sticka. Samma sak där lika fort.

Apoteket på torget hade fortfarande öppet så jag gick dit och köpte ett digitalt test. Den där minuten jag behövde vänta på om Gravid eller ej gravid skulle dyka upp kändes väldigt långsam. Upp kommer till slut texten Gravid 2-3 veckor. Det var ju bara att inse att det verkade vara sant. Precis efter det ringer Magnus, som inte var hemma. Han hade mött upp en kompis efter jobbet och var på Systemet för att sen käka lite middag hos kompisen. Det blev ju inte riktigt så. Jag kunde inte inte berätta. “Det verkar som om jag är gravid” tror jag att jag sa när han frågade hur det var.

Midsommarafton spenderades sen i skärgården, vilket jag skrev om här. Helt utan någon hint. Jag fattade det inte riktigt själv. Eller, det var svårt att ta in i och med att allt var som vanligt. Inga känningar alls.

magen i vecka 30

Och nu är vi här ett antal veckor senare och kulan har vuxit till sig. Känns nästan lika stor som träningsbollen på bilden. Det är en hel del bökande i magen om dagarna istället för att kännas som regelrätta sparkar. Mamma stånkar mest när magen är i vägen. Som när jag ska ta mig i och ur soffan eller sängen. Men jag klagar inte. Jag må vara trött, men är så glad att jag är pigg i övrigt och orkar hålla igång.

/ / / /

Entering week 30 in the pregnancy. Writing about how we found out I was pregnant the day before Midsummer. Had to take a test, for a completely other reason, and couldn’t believe it turned positive. And so, I took two more and figured it must be true. Here we are, some 25 weeks later and, well, the belly has since then grown, a lot.

Continue Reading