Rätt så ofrivilligt förflyttad från min lägenhet ett tag efter att några puckon bestämde sig för att dundra in i livet och förstöra. Jag är så tacksam att min kille lever, att jag fortfarande får hålla om honom. Om än försiktigt då han är lite trasig.
Man vill ju inte tänka på det, men dessa om som finns har snurrat i mitt huvud. Om jag gjort si, om jag gjort så. Om han gjort si, om han gjort så. Vad hade hänt. Och jag har ju tidigare varit fantast på att älta saker, inte konstigt att scenarion har passerat om och om igen de senaste dagarna. Mycket grubblande. Att känna ledsamhet och rädsla. Men så otroligt mycket glädje på samma gång.
Undra så mycket om då, om sen. Inget är över än, det här är bara början. Det blir ett långt efterspel som jag hoppas blir relativt smärtfritt. Jag försöker göra mitt bästa att bara finnas till. Vara ett stöd. Även om det ibland innebär att trippa på tå. Känna efter. Inte bli för mycket när man bara vill få allt bli bra. Men jag får inse att man är rätt så maktlös i såna här situationer. Det gör det bara ännu svårare att förhålla sig till.
Men det är så fint att se hur alla bryr sig. Det ger så mycket värme och tror även en skjuts på vägen i denna återhämtning. Att få känna och se all omtanke som finns i denna värld ger i alla fall ett litet hopp om mänskligheten.