Att gå från noll till allt över det.

Det var inte längesen som jag hatade att träna oavsett aktivitet. Jag använder inte ofta ordet hata, men vad gäller träning har det verkligen varit så. I grundskolan var det inte lätt, det började väl bra men allt eftersom blev jag bättre och bättre på att undvika idrottslektioner, friluftsdagar, simning, och så friidrottsperioden när vi tillbringade var och varannan vecka utomhus på idrottsplanen och skulle hoppa längst eller högst. Jag kunde alla knep för att ta mig ur. Hade huvudvärk som avlöste varandra på löpande band, fick sendrag, glömde idrottskläderna, var sjuk. Men inte någon gång var det någon som försökte motivera mig eller frågade hur det var.

På gymnasiet blev det bättre. Jag gick dessutom ner i vikt vilket gjorde det lättare. För det var väl där det låg egentligen, att jag hatade mig själv och min kropp. Jag hittade innebandyn och när jag slutade var jag fortfarande aktiv på andra sätt, det var dans, promenader och cykling. Men jag hatade fortfarande mig själv och åt fortfarande mer än vad jag borde. Eller tvärtom, nästan svalt mig själv som straff ibland för att jag ätit något ”dåligt”. Det där med mat har jag haft svårt för och mått dåligt över, och fortfarande kan jag ibland halka in i samma tankebanor vad gäller att äta. Det svåra är att utåt så syns det inte att man kanske har en problematik vilket gör att folk har svårt att förstå och de viftar bort det. Och det i sig kan leda till tankar om att det man känner eller tänker är normalt och därmed fortsätter.

Det tog ett tag men så småningom kom jag på andra tankar och började acceptera mig själv, blev gladare. Och sen dess har det fortsatt. Jag började springa. Jag körde lite gym. Jag började se resultat och tränade för att må bra. Det blev träningsvideor tills jag sen skaffade gymkort. Att ha inspirerande och peppande vänner som får en att utmana mig själv har hjälpt mycket oavsett hur mycket gnäll de fått stå ut med.

Och idag kan jag inte leva utan träning. Jag blir rastlös. Jag är varken den starkaste, smalaste eller mest tränade personen men jag har fått så mycket mer genom att jag trivs med mig själv och har ett mer sunt förhållande till min kropp (och mat) än förr. Det är roligt, inget jag känner är ett måste och jag är piggare och starkare i själen. Om knappt två veckor springer jag mitt första lopp. Och oavsett hur det går kommer jag känna mig så jäkla stolt.

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.