Det är så långt att gå till köket från soffan. En scen av Vänner hinner spelas klart innan jag ens är framme och som jag då missar. Eller missar och missar, jag hör ju och kan faktiskt vända mig om, men ni hajjar… Men jag njuter av det! Alla denna space. Just nu handlar de flesta av mina tankar på hur vi ska ha det hemma, var alla möbler ska stå. Tills dess kan vi inte packa upp allt eftersom det är saker som är beroende av en plats att stå på, typ. Härliga tankar.

I måndags tog jag en promenad i området för att bekanta mig lite, som tur var fanns solen i skyn och det var lagom kallt. En perfekt vinterdag. Jag gick genom villaområdet som finns precis bredvid där vi bor och det såg så fint ut, det ena Pippi Långstrump-huset följde det andra och låg och samsades med några arkitektritade villor. Efter ett tag kom jag fram till den sjö som var mitt mål från början och där! ska ni veta, där kommer jag nog hänga mycket i vår när isen och alla långfärdsskridskor har försvunnit och det istället blivit varmare och knopparna brustit. Även om det är en bit dit är jag glad att det finns en sjö i närheten, för om det är något jag kommer sakna med Sollentuna så är det Edsviken och alla promenad- och springrundor jag gjort där med naturen runt omkring mig.

Min mamma fyller år idag. Av den anledningen blev det tårtkalas hos min mormor med en del av släkten. 57 år blir min mamma. Det betyder att hon fick mig när hon var 27, för snart 30 år sedan. Jag har svårt att föreställa mig att ha en 3-åring (och 2-åring i mammas fall) vid 30. Det känns så vuxet, och jag är verkligen inte det. Eller jo, ibland. Eller så är det när barn kommer in i bilden som det händer, även om det är då man har chans att bli lekfull igen. Gå loss i Disney-butiken? Ja tack! (okej, jag kanske redan har gjort det ändå..)

På sin 30-årsdag gick i alla fall min mamma ut och dansade med kompisar för att fira, medan jag och min bror hade kul hos mormor. Jag vet ännu inte vad jag ska göra på min 30-årsdag, som för övrigt bara är 29 dagar bort. Det jag vet är att jag kommer ha påbörjat ett nytt kapitel. Befinna mig på en ny plats. Och det är anledning nog att fira.

Hipp hurra till världens bästa mamma!

Söndag och dags för ny vecka imorgon. Som jag har längtat! Snart kommer ni att märka varför. Men jag håller på det lite till.

Jag trodde först att hon skämtade. Sen gick det upp för mig att det där småkär hon kallade det för var småkär på riktigt. Inte sådär som man kan uttrycka sig om någon för att man helt enkelt tycker om personen platoniskt, nej här var det hjärta och smärta inblandat. Här satt hon mitt emot mig, med man och barn hemma, och pratade om avvisade känslor, längtan efter sms, smusslande med telefonen i sängen om kvällarna medan sms utbyttes. Allt bakom en fasad om att de bara är vänner. Trots de avvisade känslorna kunde hon inte sluta då skälen till att det inte kunde bli något inte var för att känslorna var obesvarade. Det kunde bara aldrig bli något med anledning av hans bakgrund. Så där befinner de sig, i ingenmansland trots tidigare försök att kapa alla band. Men ändå har de återvänt till samma tomma öde.

Känslomässig otrohet – där ingenting har hänt men tankar finns. Jag har alltid undrat över det där, i teorin tänkt att det är värre än fysisk otrohet. Ett ligg på fyllan som inte betyder nåt jämfört med tankar om en längtan, fantasier, föreställning om hur det skulle kunna vara. Samtidigt som man redan har någon där bredvid sig som man har lovat evigheten med. Jag säger såklart inte att det är okej med fysisk otrohet, men det skulle nog såra djupare om det visade sig att tankar egentligen låg på någon annan än mig själv.

Och i det här fallet när man ändå inte kan göra något, varför fortsätta? Egentligen har jag svaret, för att jag själv har varit där om än i en helt annan situation med bara mig själv och en annan inblandad. Det är helt enkelt svårt att styra över sina känslor. Det är då man avskyr dem, känslorna. De blir till ett beroende där ruset gör en lycklig men verkligen ibland gör entré som ett abrupt tillnyktrande och tårarna forsar.

Jag avundas verkligen inte situationen. Jag är så glad att jag inte längre är där.