Fyra år och ett helt liv

Det är en speciell dag idag. För fyra år sen träffades Magnus och jag för första gången. Det var dagen före valet 2014. Hade livet, ödet, universum velat annorlunda kunde vi ha träffats mycket tidigare, redan i skolåldern. Vi växte upp i samma område och gick i samma grundskola, om än med två års skillnad. Och så är Carro, Magnus syster, min kompis jag gått i samma klass och skola som. Ändå sågs vi aldrig.

Jag vet inte om jag tror på ödet eller om allt bara är en slump, vad alla val man gör här i livet egentligen betyder. Många är gångerna vi däremot har undrat vad som skulle ha hänt om våra vägar korsats tidigare. Eller om det helt enkelt inte var förrän för fyra år sen som vi var redo att bli vi två. Där och då, på en middag ute med Carro och en till kompis. Där han låtsades gilla lakrits när jag bjöd på en av mina dyrbara salmiakbalkar. (Ändå så glad nu att jag får ha dem för mig själv!)

Det jag vet nu är att oavsett vilka val vi gör kommer vi alltid ha varandra. Det är klyschigt, men det är lätt när det är rätt och det sa bara klick. Vad säger du om ödet och slump?

Vi har varit med om så mycket under dessa år. Både fantastiska och sorgsna saker. Allt började med arbetstider där vi knappt såg varandra. En misshandel med efterspel och rättegång, efter det en bruten fot. En graviditet med alla förväntningar där till och precis i slutet en begravning. Ett nytt liv, att bli föräldrar – den största utmaningen jag tror vi lyckas med väldigt bra hittills. Tänk att vi skapat ett liv. Och så ett bröllop såklart, där vi blev man och fru.

Från vår första resa som gick till Göteborg, oktober 2014.
När vi blev herr och fru i april 2018.

Men vi har även rest och sett världen, eller i alla fall det mesta av USA från New York till Hawaii. Sett på ett antal hockeymatcher och våra favoritband på konserter. Det största äventyret är vi mitt i nu med Harry. Han är vår nya värld vi får upptäcka mer om för var dag som går innan vi ska visa honom allt annat vackert som finns.

Första resan till New York, mars 2015
Waikiki Beach
Waikiki Beach, Hawaii oktober 2016

Det går nog inte att uppleva större kärlek i mitt liv. Jag ser fram emot så många fler år och äventyr tillsammans. ♥ 

Continue Reading

Herr & Fru

I lördags uppe på ett berg blickade jag ut över Hornstull här i Stockholm, det område jag växte upp i. Några minuter senare sa jag ja till min kärlek som nu även blev min man, min make. Magnus växte upp bara några gator från mig, och när vi därför började prata om att gifta oss utomhus fanns det i mitt tycke inte någon bättre plats. Vi kunde se vår gamla skola, Högalidskyrkan, Tantolunden. Platser vi båda har minnen från. Nu delar vi allt från en höjd.

Att vi ens skulle gifta oss är något vi pratat löst om länge, men desto mer efter att vi fick veta att Harry skulle komma. Rent krasst är det ju bättre att vara gifta när man har barn. I december gjorde vi hindersprövningen och planen var från början att strax därefter gifta oss i Stadshuset, med bara våra föräldrar. Men så gick Magnus pappa bort och allt sattes på paus.

Sen kom Harry. Och planen sattes igång igen. Hindersprövningen skulle gå ut nu i slutet av april så vi fick lite bråttom. Vi ordnade allt på knappt två veckor. Det blev ett fåtal inbjudna som delade vår dag som var full av sol och kärlek. Jag är så glad att det blev en sån fin dag. Vi skålade i bubbel efteråt innan det blev tårta hemma hos svärmor. Det var förresten första gången jag drack alkohol sen i juni. Jag blev fnissig på en gång. Att skära i tårtan tyckte jag tydligen var helkul… :)

Det kunde inte bli en bättre dag. Eller med en bättre person. Som jag älskar honom och ser fram emot livet tillsammans.

Continue Reading

En hjärtedag för alla

God kväll denna hjärtedag. Här sitter jag vid köksbordet och har precis bakat färdigt för idag. Inte bullen i ugnen då, men däremot en tårta och kladdkaka till mitt kära jobb. I morgon är det nämligen dags för sista dagen inför ledigheten. Det känns jättekonstigt, fortfarande. Inte gå till jobbet liksom? Inte träffa de människor jag faktiskt ser mest under veckorna?

Fint att det därför blev just lite hjärtefirande på jobbet idag. Frukt, glass och quiz (mitt lag förlorade på utslagsfrågan. Idag säljs det ca 4 miljoner rosor, om ni vill veta) innan det blev bowling. Inte för mig dock som är stel som en pinne och dessutom behövde fixa just bakandet.

Jag jobbar verkligen med världens bästa gäng. Kärlek till jobbet idag. Och till dig. Hoppas du fått le stort, göra något du gillar extra mycket, fått en glad nyhet, eller bara fått må bra idag. Oavsett om du har partner eller inte. Kärlek är så mycket mer än en ros och choklad en särskild dag.

Continue Reading

En treårsdag

Även om jag tycker att det inte känns som det, är det mycket som händer under 10 dagar jag plötsligt inte skriver. Elva dagar in i oktober. Inte många veckor kvar till jul. Egentligen.

I helgen blev det häng med vänner, hockey och hederlig söndagsmiddag hos mor. Jag åkte ut till Bålsta där en kompis har hus för att äta lördagstacos och gulla med hennes dotter. Har alltid tänkt att det måste vara roligast under sommaren med att bo i hus, men när vi satt där och regnet smattrade utanför var det bara mysiga känslor som kom. Det där som jag gillar. Någon gång kanske vi också köper hus, eller i alla fall ett sommarhus. Mest för att det känns som en bra grej när man får barn.

Det stora är ändå att jag och Magnus fyllde tre år tillsammans förra veckan. Hurra! Alla redan, helt otroligt vad tiden går. Det är så mycket som har hänt och som vi har hunnit göra. Två längre resor och desto flera små. Besökt väldigt många stater och NHL-matcher. Bytt jobb. Flyttat. Gått igenom tuffa saker som en misshandel med rättegång, brutna fötter och läkarbesök. Olika dygnsrytmer. Allt med vetskap att oavsett vad så finns vi där för varandra.

Framsidan av vårt kylskåp och frys är fulla av minnen som det här. Från vår balkong på Hawaii förra året. Lätt den bästa resan jag har gjort. Fantastisk plats och upplevelser. Och fantastiskt sällskap som jag älskar djupt. ♥

Continue Reading

Dådet på Drottninggatan

Klockan var 15.02 när jag sms:ade M om att jag strax skulle åka hem. Samma minut får jag svar att han snart skulle bli hämtad av sin kompis och åka hem till honom för middag. Jag gick ut från mitt rum för att säga något till grannen när notiserna redan börjat komma. Bil som åker runt och mejar ner folk. Den där stunden innan man riktigt vet vad som hänt. Text som bara flyter omkring. Alla går runt med telefoner i händerna och försöker få reda på något. Det är ju precis uppför gatan från oss.

Klockan 15.05 skriver jag att lastbil kört in i folk på Drottninggatan. Folk säger att man inte ska gå ut, så jag väntar en stund med att packa ihop. Jag som tänkte gå hem, säger några, jag själv inkluderad. Jag tänker på hur jag nu ska hinna fixa allt innan min kompis kommer förbi på middag. Jag som någon timme innan precis bokat biobiljetter åt oss. Tankar man i efterhand fattar att hjärnan vill skydda en med.

Blandad information följer. Någon ligger utanför oss, påkörd. M säger att jag ska ta mig hem och i det läget har vi redan sett hur vakterna inte släpper ut folk ur byggnaden. En stund senare hör vi vår säkerhetschef i högtalarsystemet som meddelar att de med tanke på det rådande läget har låst dörrarna. Även om jag och mina kollegor befinner oss precis vid platsen det hände befinner vi nog oss på det säkraste stället med tanke på var vi jobbar. Uppmärksamheten riktas nu mot nära och kära och försöka meddela läget och lokalisera var alla befinner sig. Telefonnätet är redan belastat och många kommer inte fram. I fikarummet sitter några och följer en livesändning medan arbete påbörjas med att ta reda på var alla medarbetare befinner sig.

Tiden går. Tre döda, flera skadade. Alla dessa om. Upprörda känslor och konstant kontakt med omvärlden. Mackor kommer upp från vår restaurang. Läser om hur människor öppnar sina hem och hjärtan via #openstockholm. En förhoppning om att snart få åka hem. Men det dröjer. Fem timmar efter allt hände, strax innan åtta, kommer SMS om att vi kan gå. Men hur när allt står stilla? Några av oss börjar gå tillsammans genom den stilla kvällen i kyliga luften. Det är skönt att få gå och prata av sig.

På söder skiljs vi åt och säger att vi ses på måndag. Jag promenerar vidare, till M och hans kompisar. Får mat och värme. Väl hemma kan jag krypa ner i sängen och få sova. Kroppen tung men samtidigt tom. Tänker att jag och de jag känner i alla fall kom hem ikväll, till skillnad mot andra. Tankarna går till deras nära och kära. ♥

stockholm

Continue Reading