Min mamma fyller år idag. Av den anledningen blev det tårtkalas hos min mormor med en del av släkten. 57 år blir min mamma. Det betyder att hon fick mig när hon var 27, för snart 30 år sedan. Jag har svårt att föreställa mig att ha en 3-åring (och 2-åring i mammas fall) vid 30. Det känns så vuxet, och jag är verkligen inte det. Eller jo, ibland. Eller så är det när barn kommer in i bilden som det händer, även om det är då man har chans att bli lekfull igen. Gå loss i Disney-butiken? Ja tack! (okej, jag kanske redan har gjort det ändå..)

På sin 30-årsdag gick i alla fall min mamma ut och dansade med kompisar för att fira, medan jag och min bror hade kul hos mormor. Jag vet ännu inte vad jag ska göra på min 30-årsdag, som för övrigt bara är 29 dagar bort. Det jag vet är att jag kommer ha påbörjat ett nytt kapitel. Befinna mig på en ny plats. Och det är anledning nog att fira.

Hipp hurra till världens bästa mamma!

Söndag och dags för ny vecka imorgon. Som jag har längtat! Snart kommer ni att märka varför. Men jag håller på det lite till.

Jag trodde först att hon skämtade. Sen gick det upp för mig att det där småkär hon kallade det för var småkär på riktigt. Inte sådär som man kan uttrycka sig om någon för att man helt enkelt tycker om personen platoniskt, nej här var det hjärta och smärta inblandat. Här satt hon mitt emot mig, med man och barn hemma, och pratade om avvisade känslor, längtan efter sms, smusslande med telefonen i sängen om kvällarna medan sms utbyttes. Allt bakom en fasad om att de bara är vänner. Trots de avvisade känslorna kunde hon inte sluta då skälen till att det inte kunde bli något inte var för att känslorna var obesvarade. Det kunde bara aldrig bli något med anledning av hans bakgrund. Så där befinner de sig, i ingenmansland trots tidigare försök att kapa alla band. Men ändå har de återvänt till samma tomma öde.

Känslomässig otrohet – där ingenting har hänt men tankar finns. Jag har alltid undrat över det där, i teorin tänkt att det är värre än fysisk otrohet. Ett ligg på fyllan som inte betyder nåt jämfört med tankar om en längtan, fantasier, föreställning om hur det skulle kunna vara. Samtidigt som man redan har någon där bredvid sig som man har lovat evigheten med. Jag säger såklart inte att det är okej med fysisk otrohet, men det skulle nog såra djupare om det visade sig att tankar egentligen låg på någon annan än mig själv.

Och i det här fallet när man ändå inte kan göra något, varför fortsätta? Egentligen har jag svaret, för att jag själv har varit där om än i en helt annan situation med bara mig själv och en annan inblandad. Det är helt enkelt svårt att styra över sina känslor. Det är då man avskyr dem, känslorna. De blir till ett beroende där ruset gör en lycklig men verkligen ibland gör entré som ett abrupt tillnyktrande och tårarna forsar.

Jag avundas verkligen inte situationen. Jag är så glad att jag inte längre är där.

Ytterligare en helg har gått. Jag sitter här och förtränger att jag ska upp och jobba imorgon igen.. jag vill ha semester! igen. Men det blir inte förrän om lång tid.

Jag har spenderat både igår och idag hemma hos mig. Jag har under den tiden försökt få en möbel såld men det gick sådär. Problemet är nog att jag inte är så engagerad i själva säljandet och logistiken runt om kring. Plus att det är första gången jag försökt sälja något. Jag har ingen koll och verkligen. inget. tålamod. Helst skulle jag vilja att det fungerade som så att någon swischade över lite pengar och så vips! så teleporterades saken i fråga och så var det klart.

Hur som helst tänkte jag av någon anledning att jag kan väl testa och se, det kanske skulle vara hur smidigt som helst. Istället har jag fått vänta på folk som inte dykt upp eller svarar på sms. Och fått mail där någon ber att få det näst intill gratis. Eh, nej. Finns ett pris av en anledning. Så jag tror att plan B, kasta det på tippen, är det som blir. Troligtvis så bottnar det hela nog i att jag inte har lust att åka ut dit till mig och passa tider flera gånger om det ändå inte blir sålt. Ja, snacka om att vilja ha det lätt för sig. Min tid är dock värd mer än några hundralappar.

Och sen några timmar tillbaka är jag äntligen tillbaka till värmen under en filt och dricker té och ska titta på Arkiv X (uppladdning inför de nya avsnitten!!) och spåna på framtida idéer. Och vet ni hur lakritssugen jag är? tur att det är läggdags snart.

Jag ser i alla fall fram emot nästa vecka, även om jag kommer vara dödstrött likt den förra. Energidryck och peppig musik på jobbet får se till att göra det något mer uthärdligt.

Alla dessa kläder, va. På förekommen anledning var jag hemma i helgen och rensade ur min garderob. Det tar ju typ aldrig slut, och då tycker jag ändå att det mesta hamnade hemma hos M under förra året.. än är jag inte klar heller. Men det är skönt att rensa. Jag har alltid haft svårt att göra mig av med kläder vilket resulterat i att jag haft kanske 10 år gamla kläder i någon låda som jag inte har rört. Och i lördags vara det bara tjenamors och rakt ner i det stora svarta hålet som en sopsäck är. Även om jag vet att M tvivelaktigt kommer skaka på huvudet och sucka när jag säger detta, så får jag i alla fall plats för nya fina plagg nu…!

Innan allt försvann ner i en sopsäck.

I söndags blev det en kall tripp till Mall of Scandinavia där det är lätt att gå vilse på grund av dess storlek. Hittade i alla fall fram till ett par nya vantar och söta BB-8 som fick följa med hem – och eftersom det var en julgransdekoration kunde jag ju inte ta ner granen riktigt än. Får hitta en ny plats åt honom nu.

Och som sagt. Det var en kylig utflykt som sen hjälptes med ett hett bad och Netflix som avslut på helgen. Världens bästa aktivitet när det är iskyla ute och du bor i vad som tydligen är en oisolerad igloo.

Det är jag och Ville ikväll. Men vi är inte ensamma, vi har bra sällskap i form av Netflix och te.

Årets första träningspass blev avklarat idag, och tänka sig, jag fick med min mamma. Förhoppningsvis kan vi umgås lite mer genom träningen. Eftersom det var ett bra tag sen jag körde styrketräning kommer det nog göra ont imorgon… Vilken tur att jag fortfarande är ledig! Och peppar, peppar så fick jag inte ont i höften medan jag sprang intervaller. Milen here I come again snart. Jag hoppas så mycket på att den är okej nu.

Efter det blev det trettondagsfika hos en av M:s kompisar bland små barn och marsipantårta. En fiffig tillställning att anordna för att samla sina vänner tycker jag.

En dag med saker att göra alltså. Det var en stund sen efter alla dessa lata juldagar, men det ska bli skönt med rutiner igen snart.

// This is Ville, who I spend this evening with. Had a day with a workout, and then tea and cake with friends of M’s. Perfect combination this Tuesday.