Om stress och utbrändhet

Det är mycket stress runt omkring mig nu. Det är mest på jobbet det visar sig, men i och med att jag spenderar 8-9 ibland fler timmar där varje dag så är det där livet just nu är. Finns inga andra människor jag umgås med så mycket som kollegorna. Förutom M då, som dock jobbar andra tider än jag just nu så det är helgerna som gäller för att umgås.

Att jag säger stress är för att jag nu har personer runt mig som blivit sjukskrivna på grund av det. Det har blivit lite för mycket på sistone av olika orsaker. Ja, jag känner mig också stressad just nu men inte på samma nivå så att jag behöver vara hemma. Än. För som alla sagt så märker man inte av hur man mår förrän man gått in i den där klassiska väggen.

Jag orkar inte så mycket efter jobbet. Jag kommer hem, handlar, lagar mat, och hamnar till sist vid köksbordet eller i soffan framför datorn rätt avtrubbad. Jag har ingen ro att ta tag i saker som att fixa till mer i lägenheten, framkalla bilder, eller ens titta på favoritserierna för jag blir inte avkopplad och har svårt att koncentrera mig. Att jag och M tog oss genom filmen om Cornelis Vreeswijk i fredags var nästan ett under. Men så var den bra också. Jag har börjat gå ut och gå någon timme för att känna att jag gör något i alla fall. Plus att hjärnan får rensa ur sig saker. Får luft. Jag går och lägger mig tidigt men är lika död på morgonen vare sig jag sover 5 eller 9 timmar.

Trots hur jag känner kan jag inte föreställa mig hur kroppen helt lägger av så att man inte kan jobba. För att vara ärlig förstod jag inte för många, många år sen när folk pratade om att de gått in i väggen och blivit sjukskrivna, för det är väl bara att dra ner på tempot, jobba lite mindre? … Right. Nej.

Denna morgon ska jag se Isabel Boltenstern i Nyhetsmorgon som pratar just om stress och utbrändhet. Högaktuellt alltså för mig, och många andra. Isabels video om 50 saker man inte ska säga till en stressad eller utbränd person är så bra, och jag känner igen så mycket.

Jag ser de runt omkring mig som jobbat på och till sist inte orkat. Hur de kämpar för att komma tillbaka. Och det handlar verkligen inte alltid om arbetsmängd, det är så många olika faktorer som spelar in. Jag tänker och jobbar på att inte hamna där, trots högt tempo. Helgerna är min återhämtning och därför har det sociala fått stå tillbaka lite. Jag orkar helt enkelt inte höra av mig, fast jag borde. Att svara på mail och korta sms tar en evighet trots att det inte är någon större kraftansträngning egentligen. Jag vill bara vila hjärnan och det är så svårt att få folk att förstå, vilket i sig gör det jobbigare. Och den onda spiralen fortsätter.

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.