Söndagsträningen

God morgon! Eller god förmiddag, klockan är ändå strax över 11. Här sitter jag i köket och äter frukost, men inte för att jag sov länge utan för att jag hunnit vara på gymmet någon timme och sprungit intervaller.

Min tilltänkta springrunda blev löpbandsrunda då det regnar ute. Springa i regn är helt ok ibland, men inte när det är blåsigt och kallt på det och jag vant mig vid att det är varmt ute. Men snart är jag uppe i en mil igen efter att ha haft en kondition i botten – hurra! Inte så konstigt kanske, kroppen klarar ju av att snabbt komma igen. I och med att jag haft såna höftproblem tar jag det däremot rätt försiktigt så jag inte överanstränger den och hamnar där igen.

Och idag är jag hemskt glad över det här ruskiga vädret, idag känner jag bara för att hänga i soffan och dricka te och se på film. Med tanke på att jag sprungit är risken stor att det blir en eftermiddagslur, energin går ner ordentligt efter några timmar.

Continue Reading

Lördag igen

Glöm inte tvätten! var det sista M sa innan han lämnade hemmet idag, och mig i min ensamhet. Tydligen har jag gjort det någon gång, och hittat den som tur är kvar i tvättstugan någon vecka senare.. det var uppenbarligen inget jag saknade i alla fall. Men sen dess tittar jag ett extra varv runt mig.

Det är lördag, M hjälper till på ett bröllop och jag får lite egentid. Tror det blir hämtmat till middag för en gångs skull och sen film i massor hela kvällen (skräck!) – och så Eurovision! Att Timberlake är i stan och i Globen är inte dåligt.

Soffkväll passar bra medan det är grått och trist den här helgen efter några dagar med sol. Stor skillnad från i måndags när jag promenerade längs Götgatan vid nio på kvällen och det var ljummet, en riktig sommarkväll. Innan dess hade jag firat en av mina kompisar som fyllde 30 med middag och tårta på restaurang. Härligt att göra saker den här tiden, jag har kommit igång lite igen efter min zombie-period. Träning är även kul nu för tiden, så pass att jag gått flera gånger i veckan de senaste veckorna. Att komma ur min onda spiral är det bästa som hänt på länge.

Continue Reading

Dessa vardagar

Det har blivit en del middagar ute på sista tiden. Jättekul när jag samtidigt varit så orkeslös (ingen ironi), det har liksom hjälpt mig hålla igång. Och veckorna går dessutom ännu fortare. I tisdags var det dags att tacka av en kollega på Strandvägen 1 – himla god mat! Blev avis på alla andras mat även om jag satt där med en troligtvis minst lika god rätt.

Premiär för ett glas rosé blev det också även om vi bara satt halvt utomhus, men vem är jag att vara knusslig med hur saker och ting ska vara.

Kul kväll, mina kollegor är så härliga att hänga med. Det blir ju bara bättre när det är så fint väder också, jag är så glad att solen är här. Igår blev det någon timme i solen på balkongen med frukosten (heja röd dag mitt i veckan!) och det blev ordentligt med färg. Kul att inte behöva känna sig så blek snart.

Nu mexikansk lasagne och Orphan Black – det är min fredagskväll!

Continue Reading

Balkongpremiär

God förmiddag! Det är söndag den 1 maj och vet ni vad det betydde den här morgonen? Premiärhäng på balkongen! Frukost och stekande sol inkluderat. Fram med dynor och kuddar till möblerna så var succén ett faktum – balkongen kommer bli mitt främsta häng i sommar. Den ska bara bli lite mysigare först.

Det blev ingen brasa igår sådär på Valborg. Och det gjorde absolut inget, jag har ändå aldrig varit den som gjort något särskilt för att ”fira” förutom att titta på den där brasan år in och år ut och jag kände inget sug igår, trots att det var fint väder för omväxlings skull. Så vi hade hemmakväll istället.

Synd att lämna den här varma balkongen men nu är det dags att sätta igång dagen och hälsa på några kompisar i Bålsta. De bor i hus, så jag gissar att resten av dagen blir lika härlig. :)

Continue Reading

Saharasyndromet

För ett tag sen skrev jag att jag fick boken Saharasyndromet med posten av Christian Unge. Nu har jag läst den! Och jag ska såklart skriva mina tankar om denna bok.

Vi tar en kort introduktion först – Saharasyndromet är den tredje fristående boken i serien om Martin Roeykens, en svensk kirurg som hamnar i actionfyllda situationer i bland annat sitt arbete med Läkare utan gränser. Serien är skriven av Christian Unge, en svensk läkare med erfarenhet från läkararbete i Afrika. Han har tidigare gett ut sina böcker på egen hand, men Saharasyndromet är släppt på förlaget Lind & co.

Saharasyndromet handlar om att Martin Roeykens tillsammans med fyra kollegor från Läkare utan gränser kidnappas av okända terrorister i Sierra Leone som för dem under usla förhållanden genom öknen i flera veckor till synes utan något slut på det hela och där Martin plötsligt insjuknar i vad som verkar vara ebola. Boken har två parallella perspektiv där vi får följa kidnappningen med Martins kollega Mette i spetsen som gör allt för att de ska överleva ute i öknen, och Martins dotter Bella hemma i Sverige som i sin tur gör allt hon kan för att få reda på vad som har hänt Martin med hjälp av bland annat Säpo och UD. Frustration och hopplöshet är vad vi får uppleva genom Bellas ögon i hennes kamp att få hem sin pappa.

Saharasyndromet är actionfylld från blad ett likt sina två föregångare. Det är verkligt, rått och hemska bilder dyker upp när jag läser detaljerade rader om hur kulor passerat genom avrättade kroppar. Christian gör en aldrig besviken med sina formuleringar och det märks att han varit ute på fältet. Det är mycket fakta i boken som gör berättelsen mer levande, ingenting känns taget ur luften utan det beskrivs snarare på ett sätt så att man hänger med oavsett hur mycket man kan om kidnappningar gjorda av terrorister. Christian har som vana efter två böcker att redan i det första kapitlet fånga läsaren på en gång med spänning, När handlingen väl sätter igång får läsaren flera trådar att försöka nysta i, och när läsaren tror att den är på rätt spår kommer plötsligt en vändning åt andra hållet. För vad är skälet till att Martin och hans kollegor har kidnappats? Och vad är det egentligen med Nadine, Martins fru?

Boken är särskilt intressant att läsa då Christian Unge plötsligt ändrat berättarperspektiv. I Saharasyndromet får vi istället läsa om Martin genom hans kollega Mette och dottern Bella, som även är kompis med Mette, medan Martin själv nu snarare har fått en biroll i boken. Det var något som överraskade mig positivt då berättelsen i de två tidigare böckerna utvecklas genom Martins ögon. Med den här tredje boken får vi plötsligt ett mycket bredare perspektiv och andra dimensioner när andra karaktärer får sina tankar hörda och vi får lära känna dem mer – bara kopplingen mellan titeln och Stockholmssyndromet säger en del om den psykologi det finns i boken. Det här känner jag är en utveckling av Christian Unges skrivande sen hans första bok, Turkanarapporten – det är kul att märka hur en författare gör något annorlunda med sina böcker.

Vill du läsa en actionfylld thriller som inte är som dagens populära deckare ska du definitivt läsa Saharasyndromet (samt Turkanarapporten och Kongospår). Den håller fast dig och du kommer ha svårt att lägga ner boken för att få veta hur det kommer att gå.

Du kan hitta boken här:
Adlibris
Bokus

Continue Reading