Saharasyndromet

För ett tag sen skrev jag att jag fick boken Saharasyndromet med posten av Christian Unge. Nu har jag läst den! Och jag ska såklart skriva mina tankar om denna bok.

Vi tar en kort introduktion först – Saharasyndromet är den tredje fristående boken i serien om Martin Roeykens, en svensk kirurg som hamnar i actionfyllda situationer i bland annat sitt arbete med Läkare utan gränser. Serien är skriven av Christian Unge, en svensk läkare med erfarenhet från läkararbete i Afrika. Han har tidigare gett ut sina böcker på egen hand, men Saharasyndromet är släppt på förlaget Lind & co.

Saharasyndromet handlar om att Martin Roeykens tillsammans med fyra kollegor från Läkare utan gränser kidnappas av okända terrorister i Sierra Leone som för dem under usla förhållanden genom öknen i flera veckor till synes utan något slut på det hela och där Martin plötsligt insjuknar i vad som verkar vara ebola. Boken har två parallella perspektiv där vi får följa kidnappningen med Martins kollega Mette i spetsen som gör allt för att de ska överleva ute i öknen, och Martins dotter Bella hemma i Sverige som i sin tur gör allt hon kan för att få reda på vad som har hänt Martin med hjälp av bland annat Säpo och UD. Frustration och hopplöshet är vad vi får uppleva genom Bellas ögon i hennes kamp att få hem sin pappa.

Saharasyndromet är actionfylld från blad ett likt sina två föregångare. Det är verkligt, rått och hemska bilder dyker upp när jag läser detaljerade rader om hur kulor passerat genom avrättade kroppar. Christian gör en aldrig besviken med sina formuleringar och det märks att han varit ute på fältet. Det är mycket fakta i boken som gör berättelsen mer levande, ingenting känns taget ur luften utan det beskrivs snarare på ett sätt så att man hänger med oavsett hur mycket man kan om kidnappningar gjorda av terrorister. Christian har som vana efter två böcker att redan i det första kapitlet fånga läsaren på en gång med spänning, När handlingen väl sätter igång får läsaren flera trådar att försöka nysta i, och när läsaren tror att den är på rätt spår kommer plötsligt en vändning åt andra hållet. För vad är skälet till att Martin och hans kollegor har kidnappats? Och vad är det egentligen med Nadine, Martins fru?

Boken är särskilt intressant att läsa då Christian Unge plötsligt ändrat berättarperspektiv. I Saharasyndromet får vi istället läsa om Martin genom hans kollega Mette och dottern Bella, som även är kompis med Mette, medan Martin själv nu snarare har fått en biroll i boken. Det var något som överraskade mig positivt då berättelsen i de två tidigare böckerna utvecklas genom Martins ögon. Med den här tredje boken får vi plötsligt ett mycket bredare perspektiv och andra dimensioner när andra karaktärer får sina tankar hörda och vi får lära känna dem mer – bara kopplingen mellan titeln och Stockholmssyndromet säger en del om den psykologi det finns i boken. Det här känner jag är en utveckling av Christian Unges skrivande sen hans första bok, Turkanarapporten – det är kul att märka hur en författare gör något annorlunda med sina böcker.

Vill du läsa en actionfylld thriller som inte är som dagens populära deckare ska du definitivt läsa Saharasyndromet (samt Turkanarapporten och Kongospår). Den håller fast dig och du kommer ha svårt att lägga ner boken för att få veta hur det kommer att gå.

Du kan hitta boken här:
Adlibris
Bokus

Continue Reading

Hej Youtube 

Jaha. Då finns jag på Youtube. Jag bestämde mig. Och har spenderat ett par timmar framför Final Cut Pro och lekt. Typ det som är roligast. 

Och nu måste jag alltså göra fler videos? Jag borde filma bokrecensionen av Saharasyndromet. Som by the way kommer upp i textform imorgon eller på lördag beroende på när jag kommer hem imorgon. Vilket är fredag! Yay!

Men först sömn, jag är uppe alldeles för sent denna torsdagskväll. Godnatt!

Continue Reading

Städ & thai

Det blev en lördag med lite allt möjligt. Efter min promenad och frukost imorse började vi städa vår stökiga lägenhet – det var på tiden! Typ. Inte för att vi är lortiga men saker har en tendens att hamna där de inte ska vara. Lite kläder här och där, papper överallt och så vidare. Ett badkar mår ju aldrig sämre av att bli skrubbat lite då och då heller. (Och M är en jäkel på att dammsuga, det var visst något jag skulle blogga om, så nu är det nämnt i alla fall…)

Sen drog vi och åt sen lunch/tidig middag på ett thai hak i Huddinge. Jag har längtat efter thai jag vet inte hur länge, så smaken av en vegetarisk vårrulle var ljuvlig. Så ljuvlig den kan bli att vara friterad mat då, men ni kanske hajar hur jag menar. Det var gott helt enkelt!

Buffé ser ju aldrig riktigt aptitligt ut..
Buffé ser ju aldrig riktigt aptitligt ut..

Pratat med kära lilla mormor har jag också gjort, hon har varit sjuk hela veckan och var inte bättre idag så vi får fira hennes födelsedag med tårta någon annan dag istället. Mysigt med en pratstund i alla fall. Och nu hänger jag ensam i soffan och tittar på en dokumentär om dinosaurier på SVT Play. Eller, jag lyssnar mest i och med att jag skriver detta samtidigt som jag pysslar i Photoshop. Multitasking at its finest.

Continue Reading

Till skogs

God lunch!

Det var strålande väder imorse vilket trotsade det som väderappen förutspådde igår kväll – regn. Jag passade därför på att gå ut vid halv 10 och andas in lite skog även om mina lungor protesterar lite varje gång. Jag var inte ensam, känns som att många passar på nu innan vädret slår om igen, man vet ju inte riktigt dessa dagar. Och ja, ser ut som att regnmolnen drar in över stan just i denna stund.

En bit in i skogen slog jag av musiken och traskade istället med alla underbara ljud skogen erbjuder i öronen. Fågelkvitter, en porlande bäck, sus i träden. Om bara den där perfekta sommarstugan kunde presentera sig någon gång så jag kunde sitta på en veranda hela dagarna.

Idag fyller min kära lilla mormor 89 år. Hurra! Blir till att gratta henne senare idag.

Continue Reading

Regn och körsbärsträd

När M gått och lagt sig på kvällarna (han har riktigt udda nattider på jobbet just nu så det blir tidiga kvällar för honom) blir det alldeles tyst. Fridfullt, ibland tråkigt. Mysigt, ibland ensamt. Nån gång har jag till och med gått och lagt mig tidigare, men oftast har det berott på min konstanta trötthet just nu.

Ikväll sitter jag uppe och lyssnar på regnet som bestämde sig för att komma efter att jag varit ute och sprungit en runda. Sicken tur jag hade då. Och vad glad jag är för att jag tog mig ut, även om mina lungor nästan dör varje gång. Jag går fortfarande med konstant nästäppa/förkylning som hållit i sig sen vi kom hem från New York och jag misstänker pollen. Jag som inte brukar reagera såhär. Ska testa nässpray några dagar nu och se om det släpper, annars blir det läkarbesök. Och springturer inomhus. Yay.

Häromdagen blev det lunchpromenad med några kollegor. Bra att jobba nära Kungsträdgården så man kan få den där traditionella bilden innan körsbärsträden tappar sina blad.

Härligt med våren nu, skriver jag medan regnet smattrar mot fönstret…

I helgen blir det bokrecension, födelsedagsfirande och kanske, kanske balkongfix. Hurra för fredag imorgon!

Continue Reading