Under april månad kör Madeleine en bloggutmaning jag hakar på. Kika in och läs om den på hennes blogg och var med du med eller läs vad andra skriver om dagens tema.
När påskkärringar & påskgubbar ringer på dörren så… smyger jag sakta fram till dörren. Försiktigt sätter jag ner fötterna på golvet i försök att inte ge ifrån mig ett endaste litet ljud, för vi vet ju alla hur mycket som vanligtvis hörs genom ytterdörrar genom att gå normalt. Typiskt nog skulle jag säkerligen råka trampa på en vass liten sten eller någon av Harrys alla leksaker och få bita mig i tungan för att inte ge ifrån mig något högt ljud. I alla fall jag är som mest klumpig när jag inte vill vara det. Väl framme vid dörren skulle jag öppna kikhålet en millimeter i taget för att inte de färgglada kärringarna och gubbarna skulle se genom det pyttelilla hålet att jag står där bakom. Jag skulle få akta mig så inte ljuset bedrar mig och sen stå där alldeles stilla med bultande hjärta och bara hoppas på att någon av dem plötsligt inte säger ”vi ser dig” eller ve och fasa, tar i handtaget och ge mig panik för att jag av någon anledning tror dörren är olåst?!
Nej, jag är inte den som öppnar dörren när det ringer på, är du galen? Det och spontana besök ogillar jag väldigt mycket som introvert. Det är få gånger jag öppnat dörren om jag inte väntat besök. Jag minns den gången jag gjorde just det, precis när jag flyttat hemifrån… och lyckades bli påprackad en brandsläckare till kostnad av x antal kronor hur länge som helst. Men det är en helt annan historia… Det gör jag aldrig om.


Tillbaka till påskkärringarna och gubbarna då. Trist, men tyvärr får de ringa på hos grannen. Vad gör man förresten ens om man skulle öppna dörren, ge dem godis? Är det precis som på Halloween? Jag minns att jag någon gång som liten delade ut påskkort hos grannarna tillsammans med en kompis, men vi ringde aldrig på. För övrigt tror jag aldrig någon ringt på, varken under påsk eller Halloween.
Brukar du få besök av påskkärringar och påskgubbar?