Varje gång jag åker hem till mamma brukar jag titta upp mot Högalidskyrkan som finns där jag växte upp. Det är där jag hade varenda skolavslutning och lucia i grundskolan och det var även där jag gick i söndagsskola som liten (det roligaste var att få trycka på en knapp så klockorna började ringa). Det är även där, i en slänt, som jag har begravt mina tre fåglar och min pappa vilar i deras urnlund. Var jag än tar vägen kommer jag alltid vara knuten dit, och om jag någon gång gifter mig skulle jag inte ha något emot att ha bröllopet där.
Jag minns när min pappa gick bort och världen svartnade, trots att han egentligen aldrig funnits där i mitt liv. Det blev för mycket på en gång med sorg, och även om han hade varit sjuk länge hade vi aldrig diskuterat det där sen, vad som skulle komma efter att han gått bort. Och vem skulle ta ansvar och sköta allt det praktiska. Vi använde oss av Fonus som sköter begravningar i Stockholm. Jag behövde inte vara med och göra någonting som tur var, men för den som befinner sig i samma sits som jag gjorde då, kan det vara skönt att veta att begravningar med Fonus är tryggt och att de sköter det mesta runt omkring – vad som händer precis efter och planering av alla de detaljer man kanske inte alls tänker på när man befinner sig i sorg. Det är även Fonus som har Vita arkivet, en jättefin tjänst där man bestämmer hur man vill ha det på sin egen begravning. Trots att det kan vara en något morbid tanke har jag länge tänkt på att använda mig av det, just för att mina nära och kära inte ska behöva stå där och fundera mitt i all sorg. Och det minsta jag kan få göra är väl att planera det jag själv inte kommer få uppleva?