Tjejgym och dess vara eller ickevara

Startade den här lediga måndagen med att gå till gymmet. Klockan var runt halv 9 och det var lite fler där än vad jag trodde det skulle vara. Det är väl så att folk vill träna bort allt påskgodis. Inne i mitt gyms tjejgym däremot fanns bara en annan person bland vikterna. Jag ställde mig på löpbandet i 45 minuter och sprang till serien 13 Reasons Why. Älskar att jag kan titta på Netflix medan jag springer när jag inte har tid annars att titta på allt jag egentligen vill. Jag är så efter i så mycket.

Det där med tjejgym förresten. Introverten i mig älskar idén just för att det aldrig är någon där. I alla fall inte vid de tider jag är där. Jag tränar alltid på morgonen och då är det en del folk ute i det allmänna gymmet medan jag får vara för mig själv. Det är så skönt. Det är lugnt, ingen som använder det jag tänkt använda och jag kan ta större plats. Hade det däremot inte funnits hade jag inte haft några större problem att använda det ”vanliga” gymmet. Så länge det inte var proppfullt. Jag blir bara stressad och vill därifrån.

Det är egentligen lite trist att tjejgym ska behövas, i alla fall om man ser till bakgrunden att de finns – för att många inte känner sig tillräckligt trygga. Jag förstår att många tjejer, inklusive mig själv, kan tycka det är obehagligt med killar som exempelvis stirrar, oavsett skäl till att de gör det. Jag har upplevt killar som ska försöka tävla eller ”lära” mig utan att jag frågat om det. Men då får kanske gymmet se till att skapa en bättre miljö. Jag inser dock att det är svårt. Tror dessutom det är många killar som gärna skulle träna mer avskilt om de kunde, och därför beror det inte enbart på kön. Hur är din uppfattning?

inne på ett tjejgym

Hur som. Det var skönt att få svettas. Har sen dess bara hängt i soffan, ätit frukost och fortsatt titta på 13 Reasons Why. En perfekt sista ledig dag utan några särskilda planer.

/ / / /
Last day off for Easter and I went to the gym. There they have a section just for women to use. The reasoning behind it is that some women often feel uncomfortable around guys in the gym, for whatever reason – be it getting looks or feeling harassed. I like it, only because I as an introvert like working out without many people around which there never is in the women’s section att my gym. But should there be a separated area just for women? What about the guys who feel uncomfortable? The gym has a responsibility to try creating an environment safe for all.

Continue Reading

Påskvecka

Den här veckan blev lite konstig efter det som hände i fredags. När jag gick till jobbet i måndags tittade jag upp längs Mäster Samuelsgatan där trafiken var i princip som vanligt. Jag tyckte däremot det var lite fler lastbilar än vad jag brukar se på morgonen och gick nästan omedvetet längre in mot husfasaden. På jobbet var det lugnt då väldigt många var på påskledigt. Det ökade på känslan av tomhet och att allt inte riktigt var normalt. Vi hade en tyst minut och jag och en kollega gick därefter och tittade på blomsterhavet som blivit på Sergels torg.

Blomsterhavet vid Sergels torg

Och så var det påskvecka. Med snö?! jag var så redo på en ordentlig vår nu även om jag vet att aprilväder alltid är lurigt. I torsdags var det skönt att få gå hem och veta att jag hade några dagars ledighet att göra ingenting på. Igår på självaste påskafton var vi däremot flytthjälp åt M:s syster och kille som skulle tömma en lägenhet som M:s syster har haft. Lite fick man väl ta i om man skulle få lite gott senare vid påskmiddagen. Hoppas ni läsare haft en trevlig påsk!

Efter några veckors planerande slog vi dessutom äntligen till och bokade en weekend till London i juni! Jag, M, M:s syster och hennes kille kommer få ett par dagar att strosa runt. Ska bli så kul att åka någonstans tillsammans! Än så länge har vi musikal och museum inbokat. M:s syster fyller dessutom år då så det blir definitivt en del firande.

Nu en söndag med städning. Storhandling och sväng till källsorteringen är redan avklarad. Skönt att veta att det är ledig dag imorgon också.

Continue Reading

Dådet på Drottninggatan

Klockan var 15.02 när jag sms:ade M om att jag strax skulle åka hem. Samma minut får jag svar att han snart skulle bli hämtad av sin kompis och åka hem till honom för middag. Jag gick ut från mitt rum för att säga något till grannen när notiserna redan börjat komma. Bil som åker runt och mejar ner folk. Den där stunden innan man riktigt vet vad som hänt. Text som bara flyter omkring. Alla går runt med telefoner i händerna och försöker få reda på något. Det är ju precis uppför gatan från oss.

Klockan 15.05 skriver jag att lastbil kört in i folk på Drottninggatan. Folk säger att man inte ska gå ut, så jag väntar en stund med att packa ihop. Jag som tänkte gå hem, säger några, jag själv inkluderad. Jag tänker på hur jag nu ska hinna fixa allt innan min kompis kommer förbi på middag. Jag som någon timme innan precis bokat biobiljetter åt oss. Tankar man i efterhand fattar att hjärnan vill skydda en med.

Blandad information följer. Någon ligger utanför oss, påkörd. M säger att jag ska ta mig hem och i det läget har vi redan sett hur vakterna inte släpper ut folk ur byggnaden. En stund senare hör vi vår säkerhetschef i högtalarsystemet som meddelar att de med tanke på det rådande läget har låst dörrarna. Även om jag och mina kollegor befinner oss precis vid platsen det hände befinner vi nog oss på det säkraste stället med tanke på var vi jobbar. Uppmärksamheten riktas nu mot nära och kära och försöka meddela läget och lokalisera var alla befinner sig. Telefonnätet är redan belastat och många kommer inte fram. I fikarummet sitter några och följer en livesändning medan arbete påbörjas med att ta reda på var alla medarbetare befinner sig.

Tiden går. Tre döda, flera skadade. Alla dessa om. Upprörda känslor och konstant kontakt med omvärlden. Mackor kommer upp från vår restaurang. Läser om hur människor öppnar sina hem och hjärtan via #openstockholm. En förhoppning om att snart få åka hem. Men det dröjer. Fem timmar efter allt hände, strax innan åtta, kommer SMS om att vi kan gå. Men hur när allt står stilla? Några av oss börjar gå tillsammans genom den stilla kvällen i kyliga luften. Det är skönt att få gå och prata av sig.

På söder skiljs vi åt och säger att vi ses på måndag. Jag promenerar vidare, till M och hans kompisar. Får mat och värme. Väl hemma kan jag krypa ner i sängen och få sova. Kroppen tung men samtidigt tom. Tänker att jag och de jag känner i alla fall kom hem ikväll, till skillnad mot andra. Tankarna går till deras nära och kära. ♥

stockholm

Continue Reading

Niagarafallen

Det där med downtime på semestern. Det fanns i alla fall inte den här gången. Igår kom vi hem igen efter att ha spenderat de sista dagarna på USAs östkust. Efter Niagarafallen i Buffalo blev det Pittsburgh och Boston i rasande fart med ett par avslutande dagar i New York.

Jag har alltid tänkt på Niagarafallen som ett enda fall. Har liksom inte behövt tänka mer på vad det egentligen är än att det är miljontals liter vatten som flödar förbi när man väl står där. De består i alla fall av tre olika fall, varav Hästskofallen är de största, och ses enligt många bäst från den kanadensiska sidan. För det är ju en flod som separerar Kanada och USA och tvillingstäderna Niagara Falls.

Man känner sig rätt liten när man står bredvid och hör vattnet dåna. För mig kom sen tvångstankarna. Tänk om man skulle klättra över staketet för att komma lite närmare bara för att trilla i och inse att man kommer följa med strömmen rakt ner utan att kunna göra något? Huu.

Staden i övrigt var rätt öde. Inte konstigt när det är lågsäsong. Vi tog in på ett mysigt inn, Red Coach Inn, när vi var där och fick resans bästa rum. Sänghimmel, brasa och jacuzzi. Ett ställe att spana in om ni planerar att åka dit någon gång. Jag hade definitivt kunnat stanna där längre.

Ibland är däremot förväntningarna lite för höga. Min tid i jacuzzi var kanske 10 min innan det blev för varmt och tråkigt. Det där med att koppla av i badet är något jag bara njuter av i tanken innan. Mitt under lässtunden sen framför brasan kom törsten och en jakt efter vatten då brasan gjorde rummet varmt och torrt. Rätt tur att vi inte var där på sommaren ändå. Annars var det ett jättehärligt dygn innan nästa delsträcka på resan.

/ / / /

Niagara Falls. What a view! Impressive falls, and somewhat scary when you think about what would happen if you fall in. Quaint little town and super cozy little inn, Red Coach, that we stayed at.

Continue Reading

Rock and Roll Hall of Fame

Resan fortsätter. Tre stater på en dag. Illinois, Michigan och Ohio. Och så igen. Ohio, Pennsylvania och New York. Totalt fem stater på två dagar. Inte illa, även om vi susat igenom dem rätt så fort. Landsvägarna genom Ohio var kantad av små vingårdar. Varje skylt om attraktioner i närheten nämnde minst två. Aldrig hade jag gissat att Ohio var en stat med druvor. 

När vi vaknade i Ohio i måndags morse, styrde vi kosan mot Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland. Sjukt kul att gå runt och botanisera i rockens historia. Från den allra tidigaste till dagens mer popinfluerade musik. 



Vi åkte sen vidare mot Buffalo där vi checkade in på Lafayette, ett snyggt hotell med fina detaljer. Eftersom vi inte visste vad vi skulle göra när vi kom dit gick vi på hockey. Lite roligare match än sist i alla fall, Buffalo – Florida. 

Igår var det dags att äntligen se Niagarafallen! De och stället vi bor på är värda eget inlägg senare.

Continue Reading