Hon hoppade över aprilskämten, och brydde sig heller inte om påskäggen. Jag började känna att hon aldrig skulle komma. Men så 16 dagar efter beräknat födelsedatum blev det dags för henne att ta sig ut i världen. Säg hej till Clara Magnusdotter, född den 14 april kl. 07:21.
Det blev en igångsättning till slut, något jag verkligen inte hade trott innan skulle hända. Det var en upplevelse. Det var inte förrän i söndags, dagen innan tänkt igångsättning, som jag insåg att det inte skulle komma några värkar hemma. Så i måndags blev det några samtal till Sös för att få besked när vi kunde komma in. De var fullbelagda men till sist fick vi komma in till kl 20. Vi lämnade Harry hos min mamma under dagen och åkte tillbaka hem för vila och förberedelser. Det var en märklig känsla att veta att vi skulle till sjukhuset för att föda barn, utan några tecken på det. Lite skönt kändes det i alla fall att få slippa värkarbete hemma.
Väl på sjukhuset fick vi ett rum och jag blev uppkopplad på en kurva för att de skulle titta till bebisen. Vid en första kontroll konstaterades det att jag inte var öppen eller mogen något och beslut togs att jag skulle få ta shottar med medicin varannan timme från kl. 22 för att, så att säga, mjuka upp där nere. Efter tre såna var allt igång och det blev ingen mer sömn för mig den natten.
Det problematiska här var att min ordinarie barnmorska blev fullt upptagen med en annan förlossning och jag blev kollad av en annan jag kände inte hade sån stor koll. Jag fick sjukt onda värkar på kort tid utan att bli kollad hur jag öppnade mig. Hade det gjorts tidigare tror jag de sett hur jag öppnade mig fort där mellan kl två och sex, som jag i alla fall gissar, och fått epidural tidigare. När jag till sist skulle få den uppstod en väntan på narkosläkaren som aldrig kom. Där och då kändes det som att jag troligtvis inte skulle få bedövning då jag hade så mycket tryck neråt och mest kunde skrika in i lustgasmasken som jag i alla fall hade fått (men inte tyckte gav någon effekt, den funkade heller inte med Harry).
Mycket riktigt, strax efter sju upptäcker barnmorskan att jag är 10 cm öppen och huvudet är på väg. Det är något hon konstaterar genom att berätta att jag kommer få gå igenom förlossningen utan bedövning. Det kommer helt enkelt inte hinnas med. Jag är typ borta på grund av att det gör så ont men lyckas tacka ja till en bäckenbottenbedövning som de snabbt kan erbjuda. Den hinner däremot inte ta känner jag vid var värk som passerar. I min journal står det att krystvärkarna börjar 07:12 och nio minuter senare är alltså Clara ute.
Hela processen gick fort, fortare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag trodde från början att hon kanske skulle komma på eftermiddagen. Det var en häftig sak att uppleva igen även om förlossningen med Harry var definitivt lägre ner på smärtskalan. Jag är dock mycket tacksam för att allt gick så bra som det gjorde. Och kärleken efteråt är obeskrivlig och värt allt.
Vi fick åka hem samma dag vilket var skönt. Allt har hittills gått bra också, Clara är än så länge en väldigt lugn dam utan bekymmer. Det var lite nervöst när hon och Harry igår skulle ses för första gången. Det tog en stund men nu verkar Harry ha värmt upp till sin syster. Det blev både godnattpuss och hämtning av napp till henne igår.
Nu blir det massa gos här hemma. Det kommer inte någon Fem en fredag imorgon men siktar på att vara tillbaka som vanligt nästa vecka. :)
