För en introvert som jag är uttrycket ”tala är silver, tiga är guld” lite av ett livsmotto. Jag tänkte därför i veckans temainlägg (som aldrig riktigt blir veckoinlägg) reflektera över att vara tyst som introvert. Just det är lite av ett kännetecken för oss. Vi är tystare som människor.
Genom min uppväxt har jag hatat frågan ”varför är du så tyst?”. Värst var på utvecklingssamtalen i skolan där jag alltid fick beröm och så kom det där ”men…” i slutet som syftade till att jag gärna kunde räcka upp handen mer. Det hjälper inte, utan snarare stjälper när det ska påpekas hela tiden som om det är något dåligt. Vi som är introverta pratar när vi känner för det och är tillräckligt bekväma. Sen är det såklart att man kan vara blyg och kanske inte vågar räcka upp handen, men det är en annan sak.
Jag har alltid föredragit skriftliga prov framför muntliga presentationer. På jobbet skickar jag hellre ett mail än ringer och är oftast aldrig den som säger något först vid möten. Förklaringen ligger i att vi introverta tänker fram ett svar långsammare än en extrovert. Vi har därmed svårare att få fram det vi vill säga på en gång. Kort sagt processar vi våra tankar innan vi säger något till skillnad mot för den icke-introverta som pratar medan hen tänker. Jag skriver därför hellre ett mail för att kunna tänka efter och ge ett bättre formulerat svar. Det är helt enkelt så våra hjärnor fungerar.
Du som icke-introvert har kanske märkt av en kollega som ofta är tyst vid möten eller inte säger så mycket vid fikat? Även om det inte verkar som det är vi intresserade och vi har ofta något att säga. Oftast har vi bara inte behovet av att uttrycka oss, vilket säkert är svårt för dig att förstå. Vi vill inte prata bara för att säga något. En annan anledning är att på grund av att vi tänker långsammare oftast har formulerat det vi vill säga när ämnet redan har passerat. En introvert i arbetslivet är ett helt annat inlägg jag kommer skriva om framöver.
Vad gäller tankeprocessen blir det för mig en krock när någon vill ha ett svar på en gång. Ut kommer istället en hög av bokstäver i oordning för att jag inte hinner tänka efter. Jag blir stressad när jag vet att personen vill ha ett svar. Just därför vill jag gärna återkomma med en åsikt först när jag tänkt färdigt. Jag jobbar fortfarande på att med en gång fråga om jag kan få återkomma istället för att klämma ut något halvdant som jag mest i efterhand undrar varför jag ens sa. Många är gångerna jag önskar jag sagt något annat.
Kan du känna du igen dig i något av det här? Eller är du mer en klassisk extrovert person som oftast bara pratar på? För dig som tycker det är jobbigt att vi inte säger något kan jag trösta dig med att vi i alla fall lyssnar väldigt bra på vad du pratar om. Någon måste ju lyssna på dig också. Det är fördelen med att vara tyst som introvert. :)
