Dådet på Drottninggatan

Klockan var 15.02 när jag sms:ade M om att jag strax skulle åka hem. Samma minut får jag svar att han snart skulle bli hämtad av sin kompis och åka hem till honom för middag. Jag gick ut från mitt rum för att säga något till grannen när notiserna redan börjat komma. Bil som åker runt och mejar ner folk. Den där stunden innan man riktigt vet vad som hänt. Text som bara flyter omkring. Alla går runt med telefoner i händerna och försöker få reda på något. Det är ju precis uppför gatan från oss.

Klockan 15.05 skriver jag att lastbil kört in i folk på Drottninggatan. Folk säger att man inte ska gå ut, så jag väntar en stund med att packa ihop. Jag som tänkte gå hem, säger några, jag själv inkluderad. Jag tänker på hur jag nu ska hinna fixa allt innan min kompis kommer förbi på middag. Jag som någon timme innan precis bokat biobiljetter åt oss. Tankar man i efterhand fattar att hjärnan vill skydda en med.

Blandad information följer. Någon ligger utanför oss, påkörd. M säger att jag ska ta mig hem och i det läget har vi redan sett hur vakterna inte släpper ut folk ur byggnaden. En stund senare hör vi vår säkerhetschef i högtalarsystemet som meddelar att de med tanke på det rådande läget har låst dörrarna. Även om jag och mina kollegor befinner oss precis vid platsen det hände befinner vi nog oss på det säkraste stället med tanke på var vi jobbar. Uppmärksamheten riktas nu mot nära och kära och försöka meddela läget och lokalisera var alla befinner sig. Telefonnätet är redan belastat och många kommer inte fram. I fikarummet sitter några och följer en livesändning medan arbete påbörjas med att ta reda på var alla medarbetare befinner sig.

Tiden går. Tre döda, flera skadade. Alla dessa om. Upprörda känslor och konstant kontakt med omvärlden. Mackor kommer upp från vår restaurang. Läser om hur människor öppnar sina hem och hjärtan via #openstockholm. En förhoppning om att snart få åka hem. Men det dröjer. Fem timmar efter allt hände, strax innan åtta, kommer SMS om att vi kan gå. Men hur när allt står stilla? Några av oss börjar gå tillsammans genom den stilla kvällen i kyliga luften. Det är skönt att få gå och prata av sig.

På söder skiljs vi åt och säger att vi ses på måndag. Jag promenerar vidare, till M och hans kompisar. Får mat och värme. Väl hemma kan jag krypa ner i sängen och få sova. Kroppen tung men samtidigt tom. Tänker att jag och de jag känner i alla fall kom hem ikväll, till skillnad mot andra. Tankarna går till deras nära och kära. ♥

stockholm

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.