Något som kan vara svårt som introvert är att säga nej till icke-introverta. De förstår ofta inte hur det är att vara introvert i en social situation. Många är gångerna jag tagit till med en lögn för att inte behöva försvara hur jag inte orkar. Att jag inte har lust eller vill göra något. Att vara social som introvert innebär att man alltid är bakis dagen efter även om man inte druckit alkohol.

För lika konstigt som jag tycker det är att ständigt vilja vara runt folk, lika konstigt tycker många icke-introverta det är att vilja vara hemma en hel helg. Att frivilligt vilja vara ensam är fortfarande laddat hos många. Med det sagt är det såklart att vem som helst ibland bara vill ta det lugnt också, men för introverta är det så jämt och ständigt efter ett socialt sammanhang.

En vanlig missuppfattning är att introverta inte gillar att vara sociala eller runt människor. Jag gillar absolut att träffa folk och umgås, men eftersom jag vet att energin kommer dräneras ju längre kvällen håller på så drar jag mig för det. Särskilt om det är med folk jag inte känner. Nu finns det såklart personer som är asociala eller inte gillar människor. Men det har inget att göra med om man är introvert eller inte.

Tidigare visste jag inte varför jag föredrog att stanna hemma, mer än att jag tyckte det var skönt. Många var undanflykterna för att ställa in eller säga nej – jag mådde dåligt, hade andra planer etc. Att jag har några kompisar kvar känns som ett under ibland. Det var inte förrän jag fick upp ögonen för introversion som jag förstod att det var för att det tog energi att vara social. Sen finns det människor som tar mindre energi än andra och det är dem jag ser till att hänga runt, för då orkar jag mer.

Men att kunna förklara att jag var introvert för omgivningen skulle dröja. I dagens samhälle är det konstigt att inte vara social eller göra saker hela tiden. Att därför säga nej utan anledning blir extra konstigt. Det är inte förrän nu de senaste tre-fyra åren när introversion hamnat på tapeten som det är lättare att berätta. Jag har väl blivit äldre och mer säker också, men det inte är så konstigt längre att t ex. vara den som går hem först från en fest. Och det är så skönt.

Av den anledningen gör jag dessutom mer sociala saker nu då jag är mer säker i mig själv och går hem när jag vill innan jag blir helt slut. Jag kan hantera det bättre helt enkelt. Jag vet också konsekvenserna av det och planerar inte in så mycket. Allt för att få tid för återhämtning. Det är som när man blir äldre och plötsligt inte orkar med två festkvällar i rad. Man behöver energin på söndagen till att ladda inför jobbveckan.

Hur känner du inför sociala tillställningar? Har nu någon gång tackat nej till något för att du vet att du kommer ligga socialt bakis nästa dag?