Det går sakta men livet det fortsätter. Sist en anhörig gick bort var 2010, min pappa. Att det blir åtta år sen känns som en evighet men ibland som igår. Och då var vi inte speciellt nära. Nu är det därför en sån påtaglig tomhet när det hänt någon som fanns i min närhet. Hur det inte skulle hända nu. Det kommer ta ett tag innan det riktigt landar.
I helgen firade jag Livet. Jag var på min första namngivningsceremoni där min kompis dotter Liv skulle få sina namn. Det var väldigt fint efter vad som hänt. Symboliskt på något sätt. Vi samlades i en fint dekorerad lokal som överblickade Stockholms inlopp. Familj och vänner intog sina platser och därefter följde bland annat små tal där det berättades om de namn som Liv fått. En vän till familjen sjöng även ett par låtar, som En värld full av liv från Lejonkungen. Kändes ju passande. :)
Vi fick även skriva ett brev eller hälsning som Liv kommer få öppna när hon blir 16 år. Tillsammans med Carro och Mattias som var med klurade vi på vad man säger till en 16-åring om 16 år. Vad kommer ha hänt under alla de åren? Det är det man aldrig kan veta. Livet blir som det blir, och just därför ska man njuta, våga ta chanser, vara ledsen, vara glad, säga allt det man känner. Ta hand som sina nära och kära, och sig själv.
Efteråt kunde jag i alla fall konstatera att jag bor i en vacker stad. Inte som att det var en nyhet, men jag slås av det varje gång jag får möjlighet att blicka ut över stan.
