Två veckor. Smärta, soppa, operation, nu återhämtning. Många veckor fler framöver. Ömma försök till att le. Hitta något bra bland ett omtöcknat sinne, omtöcknat liv.

Stress på jobbet. Saker in, saker ut. Sista veckorna inför ledigt och varje sak struken från att göra-listan är ett litet steg närmare det där som känns så långt borta, avkopplingen, om den nu kommer infinna sig fullt ut.

Inte konstigt att allt utöver det litegrann har fått pausa. Eller pausa, men jag har inte riktigt haft tid till att tänka på så mycket annat.

Började morgonen tidigt med frukost innan melodikrysset med ”svärisarna”. Blev flera hurra under tiden när jag insåg att jag faktiskt kunde alla frågor förutom två. Det där med äldre bitar versus modern populärkultur. Inte så svårt att lista ut vad jag gillar.

Men idag är annars en dag där jag sitter på en balkong och njuter av värmen mot min kropp. Det här med att inte frysa, det är något så fruktansvärt fantastiskt och egentligen borde jag migrera till ett varmt land där jag kan besöka en strand varje dag. Jag får helt enkelt längta och vänta lite till. Ta vara på den värme som kommer fram när det inte blåser. Som så mycket annat här i livet.

Rätt så ofrivilligt förflyttad från min lägenhet ett tag efter att några puckon bestämde sig för att dundra in i livet och förstöra. Jag är så tacksam att min kille lever, att jag fortfarande får hålla om honom. Om än försiktigt då han är lite trasig.

Man vill ju inte tänka på det, men dessa om som finns har snurrat i mitt huvud. Om jag gjort si, om jag gjort så. Om han gjort si, om han gjort så. Vad hade hänt. Och jag har ju tidigare varit fantast på att älta saker, inte konstigt att scenarion har passerat om och om igen de senaste dagarna. Mycket grubblande. Att känna ledsamhet och rädsla. Men så otroligt mycket glädje på samma gång. 

Undra så mycket om då, om sen. Inget är över än, det här är bara början. Det blir ett långt efterspel som jag hoppas blir relativt smärtfritt. Jag försöker göra mitt bästa att bara finnas till. Vara ett stöd. Även om det ibland innebär att trippa på tå. Känna efter. Inte bli för mycket när man bara vill få allt bli bra. Men jag får inse att man är rätt så maktlös i såna här situationer. Det gör det bara ännu svårare att förhålla sig till. 

Men det är så fint att se hur alla bryr sig. Det ger så mycket värme och tror även en skjuts på vägen i denna återhämtning. Att få känna och se all omtanke som finns i denna värld ger i alla fall ett litet hopp om mänskligheten.

Kristi himmelsfärdsdag. En lugn morgon. Vaknade visserligen i ottan och upptäckte att solen sken med extra många solstrålar, men att somna om sen var lätt trots ledig dag och jag vanligtvis är pigg, piggare, piggast just de dagarna.

Nyss frukost vid frukostbordet och blicka ut över gråa hus, grå himmel. Varken springtur eller promenad känns lockande. Kan vara för att det känns lika kallt ute som inne. Och inne är det just nu iskallt. Jo, som en igloo. Skulle behöva några extra lager på mig. Och rejäla sockor. Och det är maj liksom.

Leker istället med min nya kärlek, en MacBook Air. Ja, jag gick över till den mörka sidan och överlevde. Och än så länge känns det bra. Väldigt bra.

Jösses vad jag längtar efter ett X-Files maraton nu.

Vaknade till ett svagt duggande regn. Orkade knappt öppna ögonen, så som det varit de senaste veckorna. Trött. Och sängen var varm och höll fast mig. Gjorde inte saken bättre att jag skulle iväg och köra när det plötsligt började ösregna på vägen till körskolan. Men det var inte så farligt och jag prövade även fickparkera för första gången vilket gick smidigt. Hurra! Jag längtar tills jag har det där kortet i handen.

Och nu är kvällen varm, precis som en sommarkväll i juni. Hade jag kunnat gå hem från stan hade jag gjort det. Tittar nu istället ut genom fönstret på pendeln och får se det sista av solen över träden. Längtar till fler av dessa kvällar när man får vara utomhus och njuta utan en tanke på klockan. Det är bara runt hörnet nu.